Det gick så jävla bra. Så här i efterhand kan jag säga så, på plats efter loppet var jag lite "nja, det gick okej, ganska bra"
Men att komma ifrån Vansbro med totalt 17 minuter pers är bra. Jäklarns bra.
 |
| Glada (och färgmatchade) anlände vi |
Tjejsimmet var dock inte en jättekul upplevelse. Hetsigt från start och inte alls samma hänsyn som i långa loppet - folk simmar lite hursom och lång ut trots att man simmar långsamt och ja, nä - ingen koll. Jag hade hetsat mig själv till den grad att jag var stressad när jag kom i vattnet. Det tog halva loppet innan jag fick in någon slags lugn och rytm i kroppen och lite är det ju så att loppet är så pass kort att man måste köra på från start.
Med den nya startrutinen så har man ingen möjlighet att värma upp utan man går i vattnet direkt, så man tappar lite granna möjligheten att vara lugn vid start - men å andra sidan slipper man många sparkar och slag.
Till de andra i gänget hade jag sagt att jag var nöjd bara att slå mina gamla tider, men i hemlighet ville jag simma på 20 minuter.
22 minuter slutade jag på. En tid som jag nu är nöjd med, jag tror fortfarande att jag kan bättre - men då kunde jag tydligen inte det och jag persade faktiskt med 9 minuter. Kanske ska vara nöjd så.
 |
| Fjanterier innan tjejsimmet |
Tillbaka till brottsplatsen på söndagen var det dags för eldprovet. Varken Anna eller jag lyckades få till peppen i bilen dit utan det var en smula loj stämning som infann sig i bilen. En smula lättirriterad (jag och jag kommer tillbaka till det) och mycket kissnödig (Anna) anlände vi till Vansbro i god tid för att märka att himlen bara öppnade sig. Vi sökte skydd på campingens omklädningsrum, mkt bra! Fick på mig dräkten förvånandsvärt lätt och den satt bättre än jag någonsin fått den att sitta, bra tecken?
I bilen hade vi diskuterat tider och jag vidhöll att mitt enda mål var att ta mig under timmen, annars skulle jag sura hela vägen hem. Men när Thomas med ett flin säger "det klart du tar dig under timmen, men om du slår min tid på 57 minuter så ska jag springa och efteranmäla mig" och bara tittar på när tävlingshornen växer på mig så är det sen det enda jag har i huvudet. Mycket bra knep av honom.
Efter lite väntan vid starten kände jag hur jag blev nervösare och nervösare och gick mer och mer in i mig själv, vilket kändes konstigt eftersom jag VET att jag klarar det och jag var 99% säker på att jag skulle ta mig under timmen också. Men med tydliga tidsmål kommer också nervositet, tydligen. När jag blir nervös och inför tävlingar så kan och många med mig bli lite lättirriterade och det kräver en hel del av sin support att handskas på rätt sätt med en, föreslå rätt saker på rätt tidpunkt. Där märker man att jag och Thomas varit runt på en del tävlingar ihop, i olika konstellationer och att Anna och jag är ganska lika. Vi funkar bra i tävlingssammanhang.
Äntligen fick vi i alla fall kliva i vattnet och jag hittade ett bra flyt från start. Kunde simma lugnt och avslappnat och dra nytta av medströmmen. Satte upp taktik att räkna till hundra armtag och om jag kände att jag behövde ta några bröstsimtag då så var det okej, men vet ni - jag behövde aldrig. För när jag passerade 1500m så kände jag bara att "nu kan jag inte slå av på takten, för tänk om jag kommer in på 57:01".
Mellan 1500 och 2600m gick allt så rasande fort och helt plötsligt hade jag bara 400m och nu upptäckte jag dessutom någon som låg precis brevid mig och höll samma tempo. Denna någon skulle jag sen ha spurtstrid med sista 50m - perfekt och jag körde totalt slut på mig så fick snudd på krypa upp på land.
I glädjen över att frisimmat precis hela vägen så glömde jag kolla på klockan när jag klev upp vilket gjorde att det dröjde dryga timmen innan jag fick veta att jag simmat in på 55 minuter. 55!! Pers med 8 minuter och jag slog Thomas med 2 minuter. Den glädjen.
Samma glädje möttes jag av när Anna klev upp ur vattnet och skuttade fram till oss för att meddela att hon också orkat frisimma hela vägen och gjort en finfin tid. Så jävla bra!!
Glädjen var också total när vi efteråt fick en snabb pratstund med coach Mike och jag fick chansen att berätta hur mycket hans lilla lilla tips om att bredda "i-sticket" har hjälpt mig. Jag blev lite Star Struck (igen, precis som när vi mötte honom på kronobergsbadet) och efteråt funderade jag och Anna mycket på hur man ska bära sig åt för att få honom som coach.
 |
| Så här glad kan man vara... |
 |
| ...innan man sansar sig lite. |
Så så gick det till i stora snabba drag när jag drog hem två pers på 9 och 8 minuter på två lopp, på två dagar. Miket glat chey.
Så nu har vi konstaterat att vi behöver en coach för att gå vidare i vår utveckling. Så simgrupp eller privatcoach (helst coach Mike såklart, som förövrigt skymtas i vit skjorta bakom oss när vi larvar oss på scen) sökes. Två hyffsade frisimmare men med annars ingen simbakgrund som vill bli BRA, hur ska han kunna säga nej?
Riddarfjärdssimmet nästa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar