Jaha, jag har väl aldrig under mitt 30-åriga liv brutit en organiserad träning. Men nu sitter jag alltså här på läktaren i eriksdalsbadets 50'a och kollar på när gruppen avslutar passet. Med värkande axel, osamarbetsvillig kropp och bångstyrigt psyke som ger tårar som bränner bakom ögonlocken.
Man bryter inte ett träningspass ekar i huvudet. Varför gör det det? Istället för att fokusera på att jag simmat 3 å en halv mil på en vecka. Jävla felfokuserade hjärna!
För vad hade ett fortsatt pass gett? En ännu ondare axel och förmodligen en ännu skevare bild av min egna prestationsförmåga.
Ibland blir det deppigt, så ser allas liv ut, men allt blir bra. Men fan, frågar någon hur det är nu så bryter vattenfallet ut.
Tur att jag tar med mig fina vänner och åker till Mora nu - de som alltid får mig på bättre humör.
Axeljävel!
söndag 30 december 2012
fredag 28 december 2012
Distansrekord!
I lördags gjorde jag och A något grymt, vi distanspersade - 80x100.
Jag upprepar. 80st 100ingar. Åttio hundringar. Det är korrekt.
A var GRYM, hennes tidigare distanspers var 4500m. Hon dubblade det alltså nästan. Helt galet bra!
För min egen del var det lite av en kamp från första kilometern, kroppen ville inte riktigt samarbeta och det kändes stelt och kantigt. Inte alls som det såg ut hos fröken Ahlshammar som låg på banan brevid oss...
Men vi gjorde't och jag höll starttiden 2:20 vilket till en början innebar ganska lång vila men på slutet ganska lagom, hade kanske kunnat hålla kortare starttid till en början och sen öka men det var skönare att bara ha en starttid att hålla reda på. Vi körde i block om 10 längder då vi vilade lite längre, fyllde på vatten, kissade och stoppade i oss lite energi...
Sista 2km så protesterade armar och axlar hejvilt, det var en kamp att föra armarna framåt och jag bestämde mig sonika för att sätta på mig fenor. Fusk kan tyckas men jag vill mest inte förstöra de inplanerade Camp Snowman-passen (pass med HA dan före dan, julafton, juldagen, annandagen och sen lördag och söndag nyårshelgen). Det var det helt enkelt inte värt.
Betongarmar är ett sätt att beskriva hur det kändes i duschen efteråt. Å panikhungern som satte in sen, tur att systern bjöd på julmat efteråt. Jag åt som en häst.
Att jag ens kom upp och iväg på HA-passet och simmade 4,5km är ett frikkin mirakel.
Men nytt distanspers alltså - 8km. Awesome!
Jag upprepar. 80st 100ingar. Åttio hundringar. Det är korrekt.
A var GRYM, hennes tidigare distanspers var 4500m. Hon dubblade det alltså nästan. Helt galet bra!
För min egen del var det lite av en kamp från första kilometern, kroppen ville inte riktigt samarbeta och det kändes stelt och kantigt. Inte alls som det såg ut hos fröken Ahlshammar som låg på banan brevid oss...
Men vi gjorde't och jag höll starttiden 2:20 vilket till en början innebar ganska lång vila men på slutet ganska lagom, hade kanske kunnat hålla kortare starttid till en början och sen öka men det var skönare att bara ha en starttid att hålla reda på. Vi körde i block om 10 längder då vi vilade lite längre, fyllde på vatten, kissade och stoppade i oss lite energi...
Sista 2km så protesterade armar och axlar hejvilt, det var en kamp att föra armarna framåt och jag bestämde mig sonika för att sätta på mig fenor. Fusk kan tyckas men jag vill mest inte förstöra de inplanerade Camp Snowman-passen (pass med HA dan före dan, julafton, juldagen, annandagen och sen lördag och söndag nyårshelgen). Det var det helt enkelt inte värt.
Betongarmar är ett sätt att beskriva hur det kändes i duschen efteråt. Å panikhungern som satte in sen, tur att systern bjöd på julmat efteråt. Jag åt som en häst.
Att jag ens kom upp och iväg på HA-passet och simmade 4,5km är ett frikkin mirakel.
Men nytt distanspers alltså - 8km. Awesome!
 |
| lite så här kändes det på slutet, som att simma i asfalt |
fredag 21 december 2012
chockerande återkomst
Jahaja, det här med blogg. Är det bra det?
Det har ju inte blivit några rapporter kring varken simning, löpning och livet däremellan. Man kan väl säga att det där med livet däremellan har satt stopp för att hinna med det här.
Men det har simmats, jävlar i havet vad det har simmats. Funbeatstatistiken visar 1775 simmade minutrar under november till exempel. Finfint.
Sedan Vansbrosimmet har jag avklarat både Karlstadssimmet och Riddarfjärdssimmet. Med Karlstadssimmet som klar favorit, Riddarfjärdssimmet var inget annat än en klar besvikelse, både organisatoriskt och utförandet.
Jag är numera en HumanAmbition-simmare med den eminenta coach Mike som tränare. Fantastiskt roligt och fantastiskt person.
Allt efter ett läger i Vansbro där han var lägerledare, coach och all-around good guy. Simträningarna i Vårby och Eriksdalsbadet är ofta höjdpunkter på veckan och garanterade lyckopiller. Det hjälper såklart att coach Mike är en väldigt trevlig, ödmjuk och framförallt kunnig person (ganska snygg också, men säg inte att jag sagt det ;) ). Jag är verkligen så glad att jag åkte på det lägret, att jag fick chansen att provträna och fick börja i gruppen - jag älskar verkligen att simma!
Nu är det snart jul också, jag är i år av flera anledningar inte så sugen på julfirande men det är mysigt med snö, glögg och god mat.
Så, det var en liten kort update - hur är det med er?
Det har ju inte blivit några rapporter kring varken simning, löpning och livet däremellan. Man kan väl säga att det där med livet däremellan har satt stopp för att hinna med det här.
Men det har simmats, jävlar i havet vad det har simmats. Funbeatstatistiken visar 1775 simmade minutrar under november till exempel. Finfint.
Sedan Vansbrosimmet har jag avklarat både Karlstadssimmet och Riddarfjärdssimmet. Med Karlstadssimmet som klar favorit, Riddarfjärdssimmet var inget annat än en klar besvikelse, både organisatoriskt och utförandet.
 |
| en ganska glad jag efter karlstadsimmet |
Jag är numera en HumanAmbition-simmare med den eminenta coach Mike som tränare. Fantastiskt roligt och fantastiskt person.
Allt efter ett läger i Vansbro där han var lägerledare, coach och all-around good guy. Simträningarna i Vårby och Eriksdalsbadet är ofta höjdpunkter på veckan och garanterade lyckopiller. Det hjälper såklart att coach Mike är en väldigt trevlig, ödmjuk och framförallt kunnig person (ganska snygg också, men säg inte att jag sagt det ;) ). Jag är verkligen så glad att jag åkte på det lägret, att jag fick chansen att provträna och fick börja i gruppen - jag älskar verkligen att simma!
 |
| Bästa lägergänget! |
Nu är det snart jul också, jag är i år av flera anledningar inte så sugen på julfirande men det är mysigt med snö, glögg och god mat.
Så, det var en liten kort update - hur är det med er?
torsdag 19 juli 2012
Besvikelsen
Lika glad och upprymd som jag alltid blir av ett bra träningspass, lika deppig och grinig kan jag bli över ett dåligt pass.
Igår var en sån dag. Thomas bjöd med mig för lite öppet-vatten simning i kvällssolen och helt upprymd efter att ha skrivit om vansbro och med det i minnet (hur bra och roligt det var) så såg jag fram emot ett riktigt fint pass med bra glid, fokus och styrka. 1½ timme eller 4km var planen.
Det blev 30 minuter och 1200m.
Inget kändes bra, våtdräkten satt illa, simglasen skavde, axlarna värkte, fötterna frös och ja...listan kunde göras lång. För när jag väl fick den där känslan av att det inte kändes bra var det som att jag letade fel snarare än försökte plocka fram det positiva. Som att jag fick vara ute och träna i solen, att våtdräkten faktiskt höll allt annat varmt och att om jag bara hade ökat farten lite så hade jag nog slutat frysa om fötterna också...
Men jag gav upp. Sa till T att jag inte ville mer och snäll som han är så gick han också upp (trots att jag faktiskt försökte säga att jag kunde vänta på land medan han simmade klart). Sen ägnade jag resten av kvällen åt att vara tjurig över att jag bröt passet och ha dåligt samvete över att jag förstörde hans pass.
Det var en sån kväll. Man kan inte alltid ha bra dagar, ingen kan.
Men ikväll är det gymbesök som hägrar och det SKA bli ett bra pass.
Igår var en sån dag. Thomas bjöd med mig för lite öppet-vatten simning i kvällssolen och helt upprymd efter att ha skrivit om vansbro och med det i minnet (hur bra och roligt det var) så såg jag fram emot ett riktigt fint pass med bra glid, fokus och styrka. 1½ timme eller 4km var planen.
Det blev 30 minuter och 1200m.
Inget kändes bra, våtdräkten satt illa, simglasen skavde, axlarna värkte, fötterna frös och ja...listan kunde göras lång. För när jag väl fick den där känslan av att det inte kändes bra var det som att jag letade fel snarare än försökte plocka fram det positiva. Som att jag fick vara ute och träna i solen, att våtdräkten faktiskt höll allt annat varmt och att om jag bara hade ökat farten lite så hade jag nog slutat frysa om fötterna också...
Men jag gav upp. Sa till T att jag inte ville mer och snäll som han är så gick han också upp (trots att jag faktiskt försökte säga att jag kunde vänta på land medan han simmade klart). Sen ägnade jag resten av kvällen åt att vara tjurig över att jag bröt passet och ha dåligt samvete över att jag förstörde hans pass.
Det var en sån kväll. Man kan inte alltid ha bra dagar, ingen kan.
Men ikväll är det gymbesök som hägrar och det SKA bli ett bra pass.
onsdag 18 juli 2012
statistiknörden
Åh, jag höll ju på att glömma att väl hemma och när det kom info om att resultatjakt hade fått in resultaten från Vansbrosimningen så höll den lilla statistiknörden i mig på att gå upp i spinn.
Jag vet inte hur tillförlitlig statistik det är men den gör mig glad och nöjd. Framförallt delen där bara 1 person (!) simmade om mig, att jag hamnade under/över medel av både alla, gruppen och Axa Sports Club och att jag hamnade bland de övre 18 procenten - av alla.
Nästa år blir det under 50 minuter. Visst?
Jag vet inte hur tillförlitlig statistik det är men den gör mig glad och nöjd. Framförallt delen där bara 1 person (!) simmade om mig, att jag hamnade under/över medel av både alla, gruppen och Axa Sports Club och att jag hamnade bland de övre 18 procenten - av alla.
Nästa år blir det under 50 minuter. Visst?
Vansbro - the saga ;)
Jag förstår ju att ni suttit som på nålar och bara undrat när jag ska berätta hur det gick, så here goes;
Det gick så jävla bra. Så här i efterhand kan jag säga så, på plats efter loppet var jag lite "nja, det gick okej, ganska bra"
Men att komma ifrån Vansbro med totalt 17 minuter pers är bra. Jäklarns bra.
Tjejsimmet var dock inte en jättekul upplevelse. Hetsigt från start och inte alls samma hänsyn som i långa loppet - folk simmar lite hursom och lång ut trots att man simmar långsamt och ja, nä - ingen koll. Jag hade hetsat mig själv till den grad att jag var stressad när jag kom i vattnet. Det tog halva loppet innan jag fick in någon slags lugn och rytm i kroppen och lite är det ju så att loppet är så pass kort att man måste köra på från start.
Med den nya startrutinen så har man ingen möjlighet att värma upp utan man går i vattnet direkt, så man tappar lite granna möjligheten att vara lugn vid start - men å andra sidan slipper man många sparkar och slag.
Till de andra i gänget hade jag sagt att jag var nöjd bara att slå mina gamla tider, men i hemlighet ville jag simma på 20 minuter.
22 minuter slutade jag på. En tid som jag nu är nöjd med, jag tror fortfarande att jag kan bättre - men då kunde jag tydligen inte det och jag persade faktiskt med 9 minuter. Kanske ska vara nöjd så.
Tillbaka till brottsplatsen på söndagen var det dags för eldprovet. Varken Anna eller jag lyckades få till peppen i bilen dit utan det var en smula loj stämning som infann sig i bilen. En smula lättirriterad (jag och jag kommer tillbaka till det) och mycket kissnödig (Anna) anlände vi till Vansbro i god tid för att märka att himlen bara öppnade sig. Vi sökte skydd på campingens omklädningsrum, mkt bra! Fick på mig dräkten förvånandsvärt lätt och den satt bättre än jag någonsin fått den att sitta, bra tecken?
I bilen hade vi diskuterat tider och jag vidhöll att mitt enda mål var att ta mig under timmen, annars skulle jag sura hela vägen hem. Men när Thomas med ett flin säger "det klart du tar dig under timmen, men om du slår min tid på 57 minuter så ska jag springa och efteranmäla mig" och bara tittar på när tävlingshornen växer på mig så är det sen det enda jag har i huvudet. Mycket bra knep av honom.
Efter lite väntan vid starten kände jag hur jag blev nervösare och nervösare och gick mer och mer in i mig själv, vilket kändes konstigt eftersom jag VET att jag klarar det och jag var 99% säker på att jag skulle ta mig under timmen också. Men med tydliga tidsmål kommer också nervositet, tydligen. När jag blir nervös och inför tävlingar så kan och många med mig bli lite lättirriterade och det kräver en hel del av sin support att handskas på rätt sätt med en, föreslå rätt saker på rätt tidpunkt. Där märker man att jag och Thomas varit runt på en del tävlingar ihop, i olika konstellationer och att Anna och jag är ganska lika. Vi funkar bra i tävlingssammanhang.
Äntligen fick vi i alla fall kliva i vattnet och jag hittade ett bra flyt från start. Kunde simma lugnt och avslappnat och dra nytta av medströmmen. Satte upp taktik att räkna till hundra armtag och om jag kände att jag behövde ta några bröstsimtag då så var det okej, men vet ni - jag behövde aldrig. För när jag passerade 1500m så kände jag bara att "nu kan jag inte slå av på takten, för tänk om jag kommer in på 57:01".
Mellan 1500 och 2600m gick allt så rasande fort och helt plötsligt hade jag bara 400m och nu upptäckte jag dessutom någon som låg precis brevid mig och höll samma tempo. Denna någon skulle jag sen ha spurtstrid med sista 50m - perfekt och jag körde totalt slut på mig så fick snudd på krypa upp på land.
I glädjen över att frisimmat precis hela vägen så glömde jag kolla på klockan när jag klev upp vilket gjorde att det dröjde dryga timmen innan jag fick veta att jag simmat in på 55 minuter. 55!! Pers med 8 minuter och jag slog Thomas med 2 minuter. Den glädjen.
Samma glädje möttes jag av när Anna klev upp ur vattnet och skuttade fram till oss för att meddela att hon också orkat frisimma hela vägen och gjort en finfin tid. Så jävla bra!!
Glädjen var också total när vi efteråt fick en snabb pratstund med coach Mike och jag fick chansen att berätta hur mycket hans lilla lilla tips om att bredda "i-sticket" har hjälpt mig. Jag blev lite Star Struck (igen, precis som när vi mötte honom på kronobergsbadet) och efteråt funderade jag och Anna mycket på hur man ska bära sig åt för att få honom som coach.
Så så gick det till i stora snabba drag när jag drog hem två pers på 9 och 8 minuter på två lopp, på två dagar. Miket glat chey.
Så nu har vi konstaterat att vi behöver en coach för att gå vidare i vår utveckling. Så simgrupp eller privatcoach (helst coach Mike såklart, som förövrigt skymtas i vit skjorta bakom oss när vi larvar oss på scen) sökes. Två hyffsade frisimmare men med annars ingen simbakgrund som vill bli BRA, hur ska han kunna säga nej?
Riddarfjärdssimmet nästa!
Det gick så jävla bra. Så här i efterhand kan jag säga så, på plats efter loppet var jag lite "nja, det gick okej, ganska bra"
Men att komma ifrån Vansbro med totalt 17 minuter pers är bra. Jäklarns bra.
 |
| Glada (och färgmatchade) anlände vi |
Tjejsimmet var dock inte en jättekul upplevelse. Hetsigt från start och inte alls samma hänsyn som i långa loppet - folk simmar lite hursom och lång ut trots att man simmar långsamt och ja, nä - ingen koll. Jag hade hetsat mig själv till den grad att jag var stressad när jag kom i vattnet. Det tog halva loppet innan jag fick in någon slags lugn och rytm i kroppen och lite är det ju så att loppet är så pass kort att man måste köra på från start.
Med den nya startrutinen så har man ingen möjlighet att värma upp utan man går i vattnet direkt, så man tappar lite granna möjligheten att vara lugn vid start - men å andra sidan slipper man många sparkar och slag.
Till de andra i gänget hade jag sagt att jag var nöjd bara att slå mina gamla tider, men i hemlighet ville jag simma på 20 minuter.
22 minuter slutade jag på. En tid som jag nu är nöjd med, jag tror fortfarande att jag kan bättre - men då kunde jag tydligen inte det och jag persade faktiskt med 9 minuter. Kanske ska vara nöjd så.
 |
| Fjanterier innan tjejsimmet |
Tillbaka till brottsplatsen på söndagen var det dags för eldprovet. Varken Anna eller jag lyckades få till peppen i bilen dit utan det var en smula loj stämning som infann sig i bilen. En smula lättirriterad (jag och jag kommer tillbaka till det) och mycket kissnödig (Anna) anlände vi till Vansbro i god tid för att märka att himlen bara öppnade sig. Vi sökte skydd på campingens omklädningsrum, mkt bra! Fick på mig dräkten förvånandsvärt lätt och den satt bättre än jag någonsin fått den att sitta, bra tecken?
I bilen hade vi diskuterat tider och jag vidhöll att mitt enda mål var att ta mig under timmen, annars skulle jag sura hela vägen hem. Men när Thomas med ett flin säger "det klart du tar dig under timmen, men om du slår min tid på 57 minuter så ska jag springa och efteranmäla mig" och bara tittar på när tävlingshornen växer på mig så är det sen det enda jag har i huvudet. Mycket bra knep av honom.
Efter lite väntan vid starten kände jag hur jag blev nervösare och nervösare och gick mer och mer in i mig själv, vilket kändes konstigt eftersom jag VET att jag klarar det och jag var 99% säker på att jag skulle ta mig under timmen också. Men med tydliga tidsmål kommer också nervositet, tydligen. När jag blir nervös och inför tävlingar så kan och många med mig bli lite lättirriterade och det kräver en hel del av sin support att handskas på rätt sätt med en, föreslå rätt saker på rätt tidpunkt. Där märker man att jag och Thomas varit runt på en del tävlingar ihop, i olika konstellationer och att Anna och jag är ganska lika. Vi funkar bra i tävlingssammanhang.
Äntligen fick vi i alla fall kliva i vattnet och jag hittade ett bra flyt från start. Kunde simma lugnt och avslappnat och dra nytta av medströmmen. Satte upp taktik att räkna till hundra armtag och om jag kände att jag behövde ta några bröstsimtag då så var det okej, men vet ni - jag behövde aldrig. För när jag passerade 1500m så kände jag bara att "nu kan jag inte slå av på takten, för tänk om jag kommer in på 57:01".
Mellan 1500 och 2600m gick allt så rasande fort och helt plötsligt hade jag bara 400m och nu upptäckte jag dessutom någon som låg precis brevid mig och höll samma tempo. Denna någon skulle jag sen ha spurtstrid med sista 50m - perfekt och jag körde totalt slut på mig så fick snudd på krypa upp på land.
I glädjen över att frisimmat precis hela vägen så glömde jag kolla på klockan när jag klev upp vilket gjorde att det dröjde dryga timmen innan jag fick veta att jag simmat in på 55 minuter. 55!! Pers med 8 minuter och jag slog Thomas med 2 minuter. Den glädjen.
Samma glädje möttes jag av när Anna klev upp ur vattnet och skuttade fram till oss för att meddela att hon också orkat frisimma hela vägen och gjort en finfin tid. Så jävla bra!!
Glädjen var också total när vi efteråt fick en snabb pratstund med coach Mike och jag fick chansen att berätta hur mycket hans lilla lilla tips om att bredda "i-sticket" har hjälpt mig. Jag blev lite Star Struck (igen, precis som när vi mötte honom på kronobergsbadet) och efteråt funderade jag och Anna mycket på hur man ska bära sig åt för att få honom som coach.
 |
| Så här glad kan man vara... |
 |
| ...innan man sansar sig lite. |
Så så gick det till i stora snabba drag när jag drog hem två pers på 9 och 8 minuter på två lopp, på två dagar. Miket glat chey.
Så nu har vi konstaterat att vi behöver en coach för att gå vidare i vår utveckling. Så simgrupp eller privatcoach (helst coach Mike såklart, som förövrigt skymtas i vit skjorta bakom oss när vi larvar oss på scen) sökes. Två hyffsade frisimmare men med annars ingen simbakgrund som vill bli BRA, hur ska han kunna säga nej?
Riddarfjärdssimmet nästa!
fredag 6 juli 2012
Vansbro here I come!
Om någon timme beger jag mig mot simmarfesten i Vansbro, så imorgon och på söndag så vore det bra om ni höll tummarna lite granna.
Ja ni ser rätt, både lördag och söndag. Varför nöja sig med ett öppet vatten-lopp när man kan ta 1km ena dagen och 3km andra dagen? Dubbel glädje liksom.
Jag ska inte sticka under stolen med att jag har tydliga tidsmål som jag kommer bli väldigt väldigt väldigt besviken om jag inte uppnår.
För tjejsimmet handlar det i och för sig mest om att slå mina gamla tider från 2007 resp 2006 som var lite drygt 31 minuter, då jag bröstsimmade.
För lång-simmet så är under timmen det enda som gäller. Jag kom retligt nära förra året och då surade jag hela bilresan hem trots att jag hade persat med nästan 10 minuter, så i år vore det ju himlans bra om jag tog den där timmen. Runt om kring mig har folk inga tvivel om detta, men jag är inte lugn (vilket kanske är bra, för då skulle jag kanske inte anstränga mig)
Nytt för i år är att det för de bakre startleden så är det "öppet-spår"-start, dvs ingen masstart med massa armar och ben överallt. Lite av tävlingsmomentet försvinner ju såklart, samtidigt som man kan fokusera på själva simningen från start.
Våtdräktstränat har jag bara gjort två gånger i år, något fjuttigt och det är nästan så jag känner att jag slappnat av lite för mycket i att jag simmat de här loppen förr. För jag vet att jag inte är bekväm i våtdräkten, hela mitt vattenläge störs (till det sämre faktiskt) och jag får kämpa ganska hårt med att simma avslappnat och därför är jag ändå nervös för hur det ska gå.Simma utan då tänker ni - i 16 gradigt vatten? Tro'nte det.
Nåväl, dryga 31 minuter och 1:03 är det som ska slås på lördag och söndag. Tagga, tagga, tagga!! Jag får sätta tron på att mina drygt 3100 minuter sim-träning under året som gått ska fixa det här.
3100 minuter simning och då hade jag en hel månad då jag tog simledigt (och såklart några veckor här och där där jag inte simmat, sjukdom och sådant) - det är jag klart nöjd med!
Väskan packad med inte mindre än 3 baddräkter, kunde liksom inte bestämma mig och hittade en favorit till när jag redan trodde jag hade packat ner 2 favoriter, våtdräkten nylagad och startbevisen utskrivna. Nu kör vi!!
 |
| Redo! |
Jag ska inte sticka under stolen med att jag har tydliga tidsmål som jag kommer bli väldigt väldigt väldigt besviken om jag inte uppnår.
För tjejsimmet handlar det i och för sig mest om att slå mina gamla tider från 2007 resp 2006 som var lite drygt 31 minuter, då jag bröstsimmade.
För lång-simmet så är under timmen det enda som gäller. Jag kom retligt nära förra året och då surade jag hela bilresan hem trots att jag hade persat med nästan 10 minuter, så i år vore det ju himlans bra om jag tog den där timmen. Runt om kring mig har folk inga tvivel om detta, men jag är inte lugn (vilket kanske är bra, för då skulle jag kanske inte anstränga mig)
Nytt för i år är att det för de bakre startleden så är det "öppet-spår"-start, dvs ingen masstart med massa armar och ben överallt. Lite av tävlingsmomentet försvinner ju såklart, samtidigt som man kan fokusera på själva simningen från start.
Våtdräktstränat har jag bara gjort två gånger i år, något fjuttigt och det är nästan så jag känner att jag slappnat av lite för mycket i att jag simmat de här loppen förr. För jag vet att jag inte är bekväm i våtdräkten, hela mitt vattenläge störs (till det sämre faktiskt) och jag får kämpa ganska hårt med att simma avslappnat och därför är jag ändå nervös för hur det ska gå.Simma utan då tänker ni - i 16 gradigt vatten? Tro'nte det.
|
| Sista våtdräktspasset med Thomas |
3100 minuter simning och då hade jag en hel månad då jag tog simledigt (och såklart några veckor här och där där jag inte simmat, sjukdom och sådant) - det är jag klart nöjd med!
Väskan packad med inte mindre än 3 baddräkter, kunde liksom inte bestämma mig och hittade en favorit till när jag redan trodde jag hade packat ner 2 favoriter, våtdräkten nylagad och startbevisen utskrivna. Nu kör vi!!
tisdag 3 juli 2012
Allvarligt samtal
Vi har ju så mycket vi borde prata om, typ som att jag simmat jättejättemycket, att min fot fortfarande inte håller för löpning, att jag var på världens roligaste festival förra veckan eller en så simpel sak som att jag överdoserade bananer och jordgubbar till lunch.
Men du känns så avlägsen, inte lika spännande som förr.
Jag vet att det låter kliché men det är inte du, det är jag.
Bloggen, var inte ledsen. Vi kan väl fundera en stund på varsitt håll? Det kanske blir vi igen, snart?
onsdag 30 maj 2012
någon slags revansch
Eftersom fotdjävuln är som den är jag missade vårruset igår. Surt som fan och ni vet hur det är, när man inte kan/får så är det det enda man vill göra.
Jag har försökt styrketräna en del under perioden som foten varit obrukbar, men det ger inte samma tillfredsställelse som ett pass där det bränner till i lungorna och man får mjölksyra.
Jag har gjort en upptäckt under dessa veckor - jag blir ganska grinig utan dessa träningspass. En skön upptäckt för så var det inte förut.
Nåväl, eftersom jag inte fick springa kände jag att jag ville göra av med min ilska över det och min energi så bokade upp mig på morgonsimning på huvudstabadet med Thomas imorse.
05:50 var det avfärd, gäsp. Jag som normalt sett går upp först en timme senare.
Väl framme väntade en kylig bassäng men fördelen med det var väl att jag vaknade till jäkligt fort.
(50*5)*6 med start på 70sek stod på schemat. Ursprungligen start på 60sek men eftersom jag inte kan bensparka alls pga fotdjävuln (upptäckte jag) så ökades det till 70sek.
Sög ganska bra i överkroppen på de två sista seten kan jag säga, att köra 2000m (inkl. insim och avbad) utan benspark sätter sina spår. Fördelen är att jag kommer ju få grymt stark överkropp ;)
Det bästa, förutom att vara färdigtränad redan kl.07.00 på morgonen, är kaffet som bjuds på efteråt.
 |
| Lugnet i bassängen efteråt |
måndag 21 maj 2012
Fot-update
Nu har det gått drygt en vecka sen fotdjävuln vek sig 90 grader åt fel håll.
Jag kan nu gå lite bättre utan stöd (typ inne på kontoret och i lägenheten) men längre sträckor eller ojämt underlag kräver kryck-stöd. Oerhört frustrerande.
Både utsida och insida av foten ser ut som slagfält. Svullet och blått. Ont så inåt helvete vid minsta rörelse eller beröring.
Andra foten fick sig tydligen också en törn, där är tre av fem tår blå och en del av fotvalvet.
Säga vad man vill men jag gör saker ordentligt när jag väl gör det i alla fall...
Nackdel utöver det uppenbara att jag inte kan röra mig ordentligt och därmed inte träna är att inga skor går på foten. Förutom mina snyggaste springskor, tur i oturen att de är galet snygga i gengäld.
Jag blir galet tjurig av att inte få träna, stingslig och jobbig.
Försöker styrketräna lite, men det är liksom inte samma lika när varenda benövning går bort.
Gnällig? Jag? You bet!
Vill du byta?
fredag 18 maj 2012
Självplågeri
Man kan väl konstatera att starten i vårruset flög sin kos...
lördag 12 maj 2012
fredag 4 maj 2012
torsdag 3 maj 2012
onsdag 2 maj 2012
Volleybollträning nästa!
 |
| Inomhusskorna har en del utseendemässigt att lära av t.ex löparskor... |
Sämsta med att träna sent (vi har halltid 20:30-22:00) är att man med största säkerhet somnar jäkligt sent. Innan man hunnit duscha och varva ner är klockan alldeles för mycket. Så torsdagar är alltid en seg dag...
Men det är det värt!
söndag 29 april 2012
Axeln den axeln...
Så här kan man se ut när man kommer från naprapaten, lite ihoptejpad med Kinestejp. Eller Kinesiologi-tejp, men jag döpte om det lite till Kinestejp eftersom det inte var sån tungvrickare.
Jag har haft problem med min axel sen jag spelade volleyboll med Vallentuna för ca 8-9 år sen och man konstaterade impingement (läs mer här). Jag fick via lagets sjukgymnast en kortisonspruta och ett rehabprogram. Men den blev aldrig sig lik igen.
Jag fortsatte spela, för det blir liksom inte värre - jag når någon slags smärttröskel och jag får ont när jag smashar eller servar och efteråt, men inte konstant. Det är en jättesvår smärta att beskriva och sätta ord på.
Hur som helst, för ett par veckor sedan så fick jag en låsning i skulderbladet och sökte akut naprapathjälp. När superduktiga E förhörde sig om övriga träningsvanor och skador och fick höra om min axel så sken hon upp och ville absolut pröva stötvågsbehandling, då hon själv har samma sak (fått genom handboll, repetetiva rörelser över axelhöjd verkar vara en gemensam trigger) och blivit hjälpt.
I fredags var det så dags för min 3:e behandling och då jag inte tyckt att det gjort något med de två första behandlingarna så vred hon upp lite och var samtidigt förundrad över att jag bet ihop duktigt.
Jag tror det var lite att smärtan som uppstår av stötvågsbehandlingen är ganska lik den jag får efter volleybollen, så man kan väl säga att jag är van vid att ha ont i axeln.
Efteråt tejpade hon på detta märkliga band som jag inte alls vet hur det funkar men faktum är att idag på matchen så kändes det så himla mycket bättre. Jag hade knappt någon smärta under tiden och mycket mindre efteråt. Om det är tejpen eller ytterligare en stötvågsbehandling låter jag vara osagt men jag är tacksam över att E inte gett upp hoppet om min axel.
Jag var lite skeptisk och modfälld innan behandlingen men idag känner jag mig hoppfull :) Vi får se hur det känns efter morgondagens simning.
fredag 27 april 2012
Vår?
Är det vår nu? Vågar vi tro på det?
Det vore ju fantastiskt!
sen sist...
Eftersom jag varit komplett värdelös på att uppdatera här så tänker jag att jag drar ett litet bildregn över vad som hänt sen sist...
Det blev onsdag och jag köpte nya fina tights med fin detalj och såg ut så här när jag spelade volleyboll.
Ja, jag hade skor och knäskydd också...förstås.
Det blev torsdag och jag gick för första gången på Bröderna Olsson och Shots för att fira söta T.
Massor av fina människor som är så trivsliga så trivsliga. Menyn var mest bara vitlök, vitlök, vitlök och lite roliga rock-viner. För säkerhetsskull så hade man lite persilja mot vitlöken.
Sen blev det fredag och jag agerade mest chaufför för folk som kom från Arlanda.
Som tack fick jag god middag, det var fint och snällt och sällskapet var trevligt. Men det blev inte så mycket bilder.
Det blev helg och jag tog en joggingtur i solen och det kändes så skönt. Sen gick jag på trettioårsfest där födelsedagsflickan fick ett fint foto av någon, men när det ställdes fram så var det oklart om det var begravningskaffe eller fest vi var på ;) Massa god mat och himla fina människor överallt.
Det blev vardag igen om jag lagade mat som såg urtråkig ut men smakade svingott.
Var svinduktig och satte upp en rullgardin på helt egen hand. Dagen efter kom jag till jobbet till ett väldigt trasigt fönster (27:e våningen, här vill man inte ha trasiga fönster) och funderade på om det var fönster-karma. Hö-hö.
Försökte liva upp den till utseendet tråkiga maten i de tråkiga matlådorna genom att bära dom i lyxig påse. Lyssnade på Kent mest hela dagarna och försökte påminna mig om vad vissa ord egentligen betyder utan att egentligen lyckas. Fin i håret blev jag hos frissan också.
Sprang under veckan på lite fina budskap men det var mest de roliga som fastnade i kameran.
Där någonstans är vi nu och nu är det fredag igen. Snart ska jag till naprapaten och få ordning på min bråkiga axel och rygg. Hon har inte riktigt lyckats än även om hon är övertygad om att det ska gå. Men det får vi ta en annan gång. Roger-över-roger-ut.
tisdag 17 april 2012
taskigt minne?
hörrni, varför kan jag förresten aldrig komma ihåg att göra rätt från början så jag slipper det här?
Hur svårt ska det vara att ta av klockan INNAN jackan?
Hur svårt ska det vara att ta av klockan INNAN jackan?
en helt vanligt ovanlig tisdag
Gårdagens planer på att springa brann lite granna inne på grund av ett lite för sent ikeabesök.
Men efter att dagens simplaner också blev avbokade så hade jag ju helt plötsligt en finfin kväll att springa på.
Fantastiskt :) Fantastiskt är också hur fiffig kroppen är, så här i efterhand kommer jag knappt ihåg att jag faktiskt kände lite granna för att ge upp och lägga mig ner och vila på asfalten under första jogg-setet. Det jag kommer ihåg är däremot hur lätt det sista joggsetet kändes och att tiden sprang iväg då. Lustigt och jäkligt bra. Nu vill jag ju springa igen, snart - det hade jag inte velat om jag bara kom ihåg det första ju.
Väl hemma hade jag blivit så inspirerad av det här och det här glädjeropet över fantastiska pannkakor att jag var tvungen att testa. Sagt och gjort - jäklar så goda. Kanske mer åt efterrättshållet eller mellanmål än middag. Men mmmmm-mmm-mmm. Prova, det är en uppmaning!
Värt att tänka på är att man inte ska vara sådär otåligt hungrig som jag var utan steka dem på superlåg värme längre tid...annars blir de lätt lite mörka i kanterna (jämför höger och vänster nedan).
Men efter att dagens simplaner också blev avbokade så hade jag ju helt plötsligt en finfin kväll att springa på.
Fantastiskt :) Fantastiskt är också hur fiffig kroppen är, så här i efterhand kommer jag knappt ihåg att jag faktiskt kände lite granna för att ge upp och lägga mig ner och vila på asfalten under första jogg-setet. Det jag kommer ihåg är däremot hur lätt det sista joggsetet kändes och att tiden sprang iväg då. Lustigt och jäkligt bra. Nu vill jag ju springa igen, snart - det hade jag inte velat om jag bara kom ihåg det första ju.
 |
| hej å hå, jogga på - fasiken så snabbt det ser ut att gå. |
Väl hemma hade jag blivit så inspirerad av det här och det här glädjeropet över fantastiska pannkakor att jag var tvungen att testa. Sagt och gjort - jäklar så goda. Kanske mer åt efterrättshållet eller mellanmål än middag. Men mmmmm-mmm-mmm. Prova, det är en uppmaning!
 |
 |
| om jag har en ny app i telefonen - you bet! |
måndag 16 april 2012
en fin helg i bilder.
Lördagen började med att jag åkte upp till lapplands väsby till L, H och lilla M för myshäng och för socialjoggning med L. Föga anade vi när vi bestämde det på fredagskvällen att man skulle vakna upp till snölandskap.
Jag har kommit ungefär halvvägs i mitt löpprogram som jag började i slutet på februari så nu börjar det kännas hanterbart att jogga. Det är fortfarande avbrott för 2 minuters gång mellan löpavsnitten, men helt okej.
Vi gav oss iväg och klafsade runt i snön, efter ett tag bestämde vi oss för att sära på oss och jag sprang lite "high chaparall" utan att veta vart jag var. Hamnade på en naturstig som var allt annat än torr och det sög ganska bra i mina löparovana ben att klafsa i snön, fördelen var att jag visste att naturstigen ledde hem igen.
Rundan blev i slutändan bara liiite längre än tänkt, 33 minuter istället för 25. Men det fina var att jag klarade det och jag var så fylld av energi efteråt och bara vetskapen om att vi trotsade det jävliga vädret.
WIN!!
Kvällen avslutades med att jag spöade H och L i Wii Golf och sen spöade jag och L gemensamt "datorn" i Mario Cart. Så jäkla barnsligt roligt!
Vaknade upp i gästsängen efter en underbar nattsömn och till barnskratt från köket och brödbaksdoft. Mysigt som attan. Lika förvånad som man var över snöovädret var jag glad över solskenet och vårkänslan som söndagen erbjöd. En slapp söndags dag där vi skrattade gott åt lilla M som resolut satte sig på flakmoppen och ville absolut köra själv. Lite konstverk skapades på gatan utanför huset och sen satte vi oss till rätta med en kopp kaffe i solen och till och med de bleka benen fick se solen (tills jag såg att folk var så bländade av dess uppenbarelse att jag fick dra ner byxorna).
Det tog verkligen emot att ta mitt pick och pack och åka hem fram emot kvällen kan jag säga.
MEN det var ju inte slut där - matchstart 21:00 med volleybollaget! Eftersom vi inte vunnit en endaste match sen jag började så började allt kännas hopplöst. Det här var en måste-match för att hålla oss kvar i divisionen så jag gjorde det vilken människa som helst i min situation skulle gjort - vädjade öppet till facebook om tumhållningar. Det funkade tametusan. Eller kan det varit vårt spel? ;) Vann gjorde vi oavsett och det blev en fin avslutning på en finfin helg!
söndag 8 april 2012
axlar till salu
ajaj-aj-aj-aj.
Mina axlar säljes till högstbjudande. Alternativt skulle jag behöva någon som kan tänka sig hålla upp mina armar hela dagen, för mina axlar verkar inte vilja göra det idag.
Men det är fortfarande SÅ värt det.
Nu fixa påsklunch till familjen som kommer om ett par timmar. Frågan är om jag hinner springa innan eller om jag måste vänta till efter...
Mina axlar säljes till högstbjudande. Alternativt skulle jag behöva någon som kan tänka sig hålla upp mina armar hela dagen, för mina axlar verkar inte vilja göra det idag.
Men det är fortfarande SÅ värt det.
Nu fixa påsklunch till familjen som kommer om ett par timmar. Frågan är om jag hinner springa innan eller om jag måste vänta till efter...
lördag 7 april 2012
påsksimmet
Alltså, 7km. 7000 jäkla meter. 140st 50m längder. 70x100.
Jag gjorde't.
Tänk om jag hade anat när jag låg och sprattlade i bassängen för ett och ett halvt år sen och inte kunde få ihop andning, armtag och benspark.
Jag säger inte att jag KAN nu, men jag kan uppenbarligen simma 70X100.
Men från början; jag och Thomas mötte upp en pigg och glad Alex på Eriksdalsbadet strax efter 10 (något sena, vi vanlig ordning alltså). Där fick vi veta upplägget; 5X100 insim, 6x(10x100) med starttider och 5x100avbad. Efter insimmet så kom vi fram till att mina starttider borde vara;
10×100 start 2min 20s
10×100 start 2min 15s
10×100 start 2 min 10 s
10×100 start 2 min 05 s
10×100 start 2 min 00 s
10×100 start 1 min 55 s
5×100 avbad
Men redan efter första tre 100-ingarna så kände jag att jag nog tagit mig vatten över huvudet (hö-hö) så klev på Thomas linje och det blev:
10×100 start 2min 30s
10×100 start 2min 20s
10×100 start 2 min 25 s
10×100 start 2 min 25 s
10×100 start 2 min 25 s
10×100 start ??? (fri start)
Anledningen till fri start på slutet var nämligen att Thomas kände att han hade fått nog näst sista blocket och började simma av då. Jag var först med på tanken och hade nästan förlikat mig med det när jag bara kände att fan heller, jag ska distanspersa. Så då tänkte jag att jag kunde köra till 6600m och alltså persa med 100m. Men när jag väl var där så kunde jag bara tänka, men hallå - det är ju bara 400m kvar.
Tro mig, 400m kändes som en evighet. Axlarna värkte galet mycket och hela kroppen kändes som dökött som armarna skulle föra framåt. Alex var klar vansinnigt långt innan oss eftersom han är rutinerad, snabb simmare och Thomas hade ju tackat för sig så sista kilometern var jag helt själv... Det var bara att koppla på någon slags viljestyrka, borra ner huvudet och köra.
Men jag kan säga att innan så gjorde all pepp från både Thomas och Alex massor - fantastisk egenskap att även fast de själva är så trötta så orkar de vara glada, alerta och säga uppmuntrande ord.
Jag vet, jag vet - "riktiga simmare" fnyser säkert åt det här. Men jag är stolt och glad som attan. 7km, det är fasiken 2 vansbrosim och 1 tjejvansbro, på samma dag.
Efteråt avnjöts en långlunch/fika med vansinnigt god sallad och snicke-snack. Bland annat ett konstaterande att något man måste gjort är att simma 100x100, jag börjar redan ladda. Klart man ska ha gjort det ;)
Tack grabbar för ett kul pass och för vad som säkert kommer bli vansinnig träningsvärk imorgon!
Jag gjorde't.
Tänk om jag hade anat när jag låg och sprattlade i bassängen för ett och ett halvt år sen och inte kunde få ihop andning, armtag och benspark.
Jag säger inte att jag KAN nu, men jag kan uppenbarligen simma 70X100.
 |
| lånad från Alex |
10×100 start 2min 20s
10×100 start 2min 15s
10×100 start 2 min 10 s
10×100 start 2 min 05 s
10×100 start 2 min 00 s
10×100 start 1 min 55 s
5×100 avbad
Men redan efter första tre 100-ingarna så kände jag att jag nog tagit mig vatten över huvudet (hö-hö) så klev på Thomas linje och det blev:
10×100 start 2min 30s
10×100 start 2min 20s
10×100 start 2 min 25 s
10×100 start 2 min 25 s
10×100 start 2 min 25 s
10×100 start ??? (fri start)
Anledningen till fri start på slutet var nämligen att Thomas kände att han hade fått nog näst sista blocket och började simma av då. Jag var först med på tanken och hade nästan förlikat mig med det när jag bara kände att fan heller, jag ska distanspersa. Så då tänkte jag att jag kunde köra till 6600m och alltså persa med 100m. Men när jag väl var där så kunde jag bara tänka, men hallå - det är ju bara 400m kvar.
Tro mig, 400m kändes som en evighet. Axlarna värkte galet mycket och hela kroppen kändes som dökött som armarna skulle föra framåt. Alex var klar vansinnigt långt innan oss eftersom han är rutinerad, snabb simmare och Thomas hade ju tackat för sig så sista kilometern var jag helt själv... Det var bara att koppla på någon slags viljestyrka, borra ner huvudet och köra.
Men jag kan säga att innan så gjorde all pepp från både Thomas och Alex massor - fantastisk egenskap att även fast de själva är så trötta så orkar de vara glada, alerta och säga uppmuntrande ord.
Jag vet, jag vet - "riktiga simmare" fnyser säkert åt det här. Men jag är stolt och glad som attan. 7km, det är fasiken 2 vansbrosim och 1 tjejvansbro, på samma dag.
Efteråt avnjöts en långlunch/fika med vansinnigt god sallad och snicke-snack. Bland annat ett konstaterande att något man måste gjort är att simma 100x100, jag börjar redan ladda. Klart man ska ha gjort det ;)
 |
| för att citera Thomas; en stöddig bit Chevre! |
Tack grabbar för ett kul pass och för vad som säkert kommer bli vansinnig träningsvärk imorgon!
Crazy bassängdag
onsdag 4 april 2012
onsdag 21 mars 2012
Tripp, trapp, tripp, trapp
En veckas frånvaro kändes lite granna på trappgåendet.
Men nu är jag påväg uppför, rent livsfarligt att gå i trappor och blogga samtidigt men allt för att inte tråkas ut helt. Living on the edge ;)
tisdag 20 mars 2012
Blåbärspaj
Ni får ursäkta min frånvaro - jag har både flyttat och varit sjuk. Men frukta icke - jag har både sprungit, simmat, gått i trappor och spelat volleyboll ;)
fredag 9 mars 2012
boring?
 |
| Här börjades det idag |
 |
| Så här ser det ut under tiden |
 |
| och här avslutas det |
Alltså, så här jäkla boring kan ett trapphus vara.Fördelen är att man hinner lösa många problem för det finns inget bli distraherad av i detta trapphus. Nu är jag alltså på våning 13. Så 14 våningar och nästan 300 trappsteg. Pust. Utmaningen fortsätter...
onsdag 29 februari 2012
sött
Bara en sån sak.
Trapprace
 |
| en helt annan trappa, från Vatikanmuseumet |
Vi jobbar på 27:e våningen och kom på att gå i trappor är ju himla bra vardagsmotion.
Vi insåg dock att ta alla 27 våningar (á 21 trappsteg) på en gång skulle bli lite mastigt, så vi ökar med två våningar per vecka och startade från 22:a.
Två gånger om dagen ska vi gå (morgon och lunch) tills vi går från bottenvåningen och hela vägen upp och just idag kom turen att kliva av hissen på våning 16. Så 11 våningar á 21 trappsteg X 2= 462 trappsteg avklarade idag.
När alla våningar är besegrade kommer vi nog ha mer hanterliga 10 våningar två gånger om dagen som standard och hela vägen ngn gång i veckan.
En rolig utmaning och ett enkelt sätt att få in lite extra vardagsmotion, för man blir ganska flåsig av trappor.
Detta ska alltså INTE förknippas med nyårslöftet, det kommer mer om det sen, måste åka och träna lite volleyboll först.
fredag 24 februari 2012
Cinnamon girl
Mötte upp L för världens godaste sushi på sushi-devil, gick sedan vidare till supper för världens godaste drink. Cinnamon girl. Heaven in a glass.
L, min fina barndomsvän. Som säger vad hon tycker och menar. Utan krusiduller och vaddering. Där det inte spelar någon roll om vi hördes igår eller för två månader sen. Pratat och skrattat oavbrutet i 6 timmar. Riktig vänskap!
torsdag 23 februari 2012
Kulturtant
Simrapport kommer och jag insåg att nu när jag börjat skriva igen hur mycket jag har att berätta för er, om sjuka distansrekord och annat kul!
Men det kommer...
Glada färger
Strax avfärd till simhallen. Nej, det ena hade inget med det andra att göra. Jag tänkte bara att ni kanske ville veta.
tisdag 21 februari 2012
Appråpå ingenting
Det fanns också ngn som smög i korridoren och städade rummet så fort man klev utanför det OCH bäddade upp, la chokladbit på kudden och en liten handduk så man skulle slippa kliva på golvet på morgonen (allt detta gjordes under tiden man åt middag).
Frågor på hur många stjärnor hotellet hade?
Det är så HIMLA jobbigt att resa med vår firma...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)