Besvikelsen

Lika glad och upprymd som jag alltid blir av ett bra träningspass, lika deppig och grinig kan jag bli över ett dåligt pass.

Igår var en sån dag. Thomas bjöd med mig för lite öppet-vatten simning i kvällssolen och helt upprymd efter att ha skrivit om vansbro och med det i minnet (hur bra och roligt det var) så såg jag fram emot ett riktigt fint pass med bra glid, fokus och styrka. 1½ timme eller 4km var planen.

Det blev 30 minuter och 1200m.
Inget kändes bra, våtdräkten satt illa, simglasen skavde, axlarna värkte, fötterna frös och ja...listan kunde göras lång. För när jag väl fick den där känslan av att det inte kändes bra var det som att jag letade fel snarare än försökte plocka fram det positiva. Som att jag fick vara ute och träna i solen, att våtdräkten faktiskt höll allt annat varmt och att om jag bara hade ökat farten lite så hade jag nog slutat frysa om fötterna också...

Men jag gav upp. Sa till T att jag inte ville mer och snäll som han är så gick han också upp (trots att jag faktiskt försökte säga att jag kunde vänta på land medan han simmade klart). Sen ägnade jag resten av kvällen åt att vara tjurig över att jag bröt passet och ha dåligt samvete över att jag förstörde hans pass.

Det var en sån kväll. Man kan inte alltid ha bra dagar, ingen kan.

Men ikväll är det gymbesök som hägrar och det SKA bli ett bra pass.

statistiknörden

Åh, jag höll ju på att glömma att väl hemma och när det kom info om att resultatjakt hade fått in resultaten från Vansbrosimningen så höll den lilla statistiknörden i mig på att gå upp i spinn.

Jag vet inte hur tillförlitlig statistik det är men den gör mig glad och nöjd. Framförallt delen där bara 1 person (!) simmade om mig, att jag hamnade under/över medel av både alla, gruppen och Axa Sports Club och att jag hamnade bland de övre 18 procenten - av alla.

Nästa år blir det under 50 minuter. Visst?

Vansbro - the saga ;)

Jag förstår ju att ni suttit som på nålar och bara undrat när jag ska berätta hur det gick, så here goes;

Det gick så jävla bra. Så här i efterhand kan jag säga så, på plats efter loppet var jag lite "nja, det gick okej, ganska bra"

Men att komma ifrån Vansbro med totalt 17 minuter pers är bra. Jäklarns bra.

Glada (och färgmatchade) anlände vi

Tjejsimmet var dock inte en jättekul upplevelse. Hetsigt från start och inte alls samma hänsyn som i långa loppet - folk simmar lite hursom och lång ut trots att man simmar långsamt och ja, nä - ingen koll. Jag hade hetsat mig själv till den grad att jag var stressad när jag kom i vattnet. Det tog halva loppet innan jag fick in någon slags lugn och rytm i kroppen och lite är det ju så att loppet är så pass kort att man måste köra på från start.
Med den nya startrutinen så har man ingen möjlighet att värma upp utan man går i vattnet direkt, så man tappar lite granna möjligheten att vara lugn vid start -  men å andra sidan slipper man många sparkar och slag.
Till de andra i gänget hade jag sagt att jag var nöjd bara att slå mina gamla tider, men i hemlighet ville jag simma på 20 minuter.

22 minuter slutade jag på. En tid som jag nu är nöjd med, jag tror fortfarande att jag kan bättre - men då kunde jag tydligen inte det och jag persade faktiskt med 9 minuter. Kanske ska vara nöjd så.

Fjanterier innan tjejsimmet

Tillbaka till brottsplatsen på söndagen var det dags för eldprovet. Varken Anna eller jag lyckades få till peppen i bilen dit utan det var en smula loj stämning som infann sig i bilen. En smula lättirriterad (jag och jag kommer tillbaka till det) och mycket kissnödig (Anna) anlände vi till Vansbro i god tid för att märka att himlen bara öppnade sig. Vi sökte skydd på campingens omklädningsrum, mkt bra! Fick på mig dräkten förvånandsvärt lätt och den satt bättre än jag någonsin fått den att sitta, bra tecken?

I bilen hade vi diskuterat tider och jag vidhöll att mitt enda mål var att ta mig under timmen, annars skulle jag sura hela vägen hem. Men när Thomas med ett flin säger "det klart du tar dig under timmen, men om du slår min tid på 57 minuter så ska jag springa och efteranmäla mig"  och bara tittar på när tävlingshornen växer på mig så är det sen det enda jag har i huvudet. Mycket bra knep av honom.

Efter lite väntan vid starten kände jag hur jag blev nervösare och nervösare och gick mer och mer in i mig själv, vilket kändes konstigt eftersom jag VET att jag klarar det och jag var 99% säker på att jag skulle ta mig under timmen också. Men med tydliga tidsmål kommer också nervositet, tydligen. När jag blir nervös och inför tävlingar så kan och många med mig bli lite lättirriterade och det kräver en hel del av sin support att handskas på rätt sätt med en, föreslå rätt saker på rätt tidpunkt. Där märker man att jag och Thomas varit runt på en del tävlingar ihop, i olika konstellationer och att Anna och jag är ganska lika. Vi funkar bra i tävlingssammanhang.

Äntligen fick vi i alla fall kliva i vattnet och jag hittade ett bra flyt från start. Kunde simma lugnt och avslappnat och dra nytta av medströmmen. Satte upp taktik att räkna till hundra armtag och om jag kände att jag behövde ta några bröstsimtag då så var det okej, men vet ni - jag behövde aldrig. För när jag passerade 1500m så kände jag bara att "nu kan jag inte slå av på takten, för tänk om jag kommer in på 57:01".

Mellan 1500 och 2600m gick allt så rasande fort och helt plötsligt hade jag bara 400m och nu upptäckte jag dessutom någon som låg precis brevid mig och höll samma tempo. Denna någon skulle jag sen ha spurtstrid med sista 50m - perfekt och jag körde totalt slut på mig så fick snudd på krypa upp på land.
I glädjen över att frisimmat precis hela vägen så glömde jag kolla på klockan när jag klev upp vilket gjorde att det dröjde dryga timmen innan jag fick veta att jag simmat in på 55 minuter. 55!! Pers med 8 minuter och jag slog Thomas med 2 minuter. Den glädjen.

Samma glädje möttes jag av när Anna klev upp ur vattnet och skuttade fram till oss för att meddela att hon också orkat frisimma hela vägen och gjort en finfin tid. Så jävla bra!!

Glädjen var också total när vi efteråt fick en snabb pratstund med coach Mike och jag fick chansen att berätta hur mycket hans lilla lilla tips om att bredda "i-sticket" har hjälpt mig. Jag blev lite Star Struck (igen, precis som när vi mötte honom på kronobergsbadet) och efteråt funderade jag och Anna mycket på hur man ska bära sig åt för att få honom som coach.

Så här glad kan man vara...

...innan man sansar sig lite.

Så så gick det till i stora snabba drag när jag drog hem två pers på 9 och 8 minuter på två lopp, på två dagar. Miket glat chey.


Så nu har vi konstaterat att vi behöver en coach för att gå vidare i vår utveckling. Så simgrupp eller privatcoach (helst coach Mike såklart, som förövrigt skymtas i vit skjorta bakom oss när vi larvar oss på scen) sökes. Två hyffsade frisimmare men med annars ingen simbakgrund som vill bli BRA, hur ska han kunna säga nej?


Riddarfjärdssimmet nästa!

Vansbro here I come!

Om någon timme beger jag mig mot simmarfesten i Vansbro, så imorgon och på söndag så vore det bra om ni höll tummarna lite granna.

Redo!

Ja ni ser rätt, både lördag och söndag. Varför nöja sig med ett öppet vatten-lopp när man kan ta 1km ena dagen och 3km andra dagen? Dubbel glädje liksom.

Jag ska inte sticka under stolen med att jag har tydliga tidsmål som jag kommer bli väldigt väldigt väldigt besviken om jag inte uppnår.
För tjejsimmet handlar det i och för sig mest om att slå mina gamla tider från 2007 resp 2006 som var lite drygt 31 minuter, då jag bröstsimmade.
För lång-simmet så är under timmen det enda som gäller. Jag kom retligt nära förra året och då surade jag hela bilresan hem trots att jag hade persat med nästan 10 minuter, så i år vore det ju himlans bra om jag tog den där timmen. Runt om kring mig har folk inga tvivel om detta, men jag är inte lugn (vilket kanske är bra, för då skulle jag kanske inte anstränga mig)

Nytt för i år är att det för de bakre startleden så är det "öppet-spår"-start, dvs ingen masstart med massa armar och ben överallt. Lite av tävlingsmomentet försvinner ju såklart, samtidigt som man kan fokusera på själva simningen från start.

Våtdräktstränat har jag bara gjort två gånger i år, något fjuttigt och det är nästan så jag känner att jag slappnat av lite för mycket i att jag simmat de här loppen förr. För jag vet att jag inte är bekväm i våtdräkten, hela mitt vattenläge störs (till det sämre faktiskt) och jag får kämpa ganska hårt med att simma avslappnat och därför är jag ändå nervös för hur det ska gå.Simma utan då tänker ni - i 16 gradigt vatten? Tro'nte det.

Sista våtdräktspasset med Thomas

Nåväl, dryga 31 minuter och 1:03 är det som ska slås på lördag och söndag. Tagga, tagga, tagga!! Jag får sätta tron på att mina drygt 3100 minuter sim-träning under året som gått ska fixa det här. 
3100 minuter simning och då hade jag en hel månad då jag tog simledigt (och såklart några veckor här och där där jag inte simmat, sjukdom och sådant) - det är jag klart nöjd med!

Väskan packad med inte mindre än 3 baddräkter, kunde liksom inte bestämma mig och hittade en favorit till när jag redan trodde jag hade packat ner 2 favoriter, våtdräkten nylagad och startbevisen utskrivna. Nu kör vi!!

Allvarligt samtal

Hej bloggen, vi måste prata. Jag vet att det var ett tag sen vi hördes och vi måste nog snart bestämma oss för hur vi ska ha det. Det här är inte hållbart för nån av oss.

Vi har ju så mycket vi borde prata om, typ som att jag simmat jättejättemycket, att min fot fortfarande inte håller för löpning, att jag var på världens roligaste festival förra veckan eller en så simpel sak som att jag överdoserade bananer och jordgubbar till lunch.
Men du känns så avlägsen, inte lika spännande som förr.

Jag vet att det låter kliché men det är inte du, det är jag.

Bloggen, var inte ledsen. Vi kan väl fundera en stund på varsitt håll? Det kanske blir vi igen, snart?