Distansrekord!

I lördags gjorde jag och A något grymt, vi distanspersade - 80x100.
Jag upprepar. 80st 100ingar. Åttio hundringar. Det är korrekt.
A var GRYM, hennes tidigare distanspers var 4500m. Hon dubblade det alltså nästan. Helt galet bra!

För min egen del var det lite av en kamp från första kilometern, kroppen ville inte riktigt samarbeta och det kändes stelt och kantigt. Inte alls som det såg ut hos fröken Ahlshammar som låg på banan brevid oss...

Men vi gjorde't och jag höll starttiden 2:20 vilket till en början innebar ganska lång vila men på slutet ganska lagom, hade kanske kunnat hålla kortare starttid till en början och sen öka men det var skönare att bara ha en starttid att hålla reda på. Vi körde i block om 10 längder då vi vilade lite längre, fyllde på vatten, kissade och stoppade i oss lite energi...

Sista 2km så protesterade armar och axlar hejvilt, det var en kamp att föra armarna framåt och jag bestämde mig sonika för att sätta på mig fenor. Fusk kan tyckas men jag vill mest inte förstöra de inplanerade Camp Snowman-passen (pass med HA dan före dan, julafton, juldagen, annandagen och sen lördag och söndag nyårshelgen). Det var det helt enkelt inte värt.

Betongarmar är ett sätt att beskriva hur det kändes i duschen efteråt. Å panikhungern som satte in sen, tur att systern bjöd på julmat efteråt. Jag åt som en häst.

Att jag ens kom upp och iväg på HA-passet och simmade 4,5km är ett frikkin mirakel.

Men nytt distanspers alltså - 8km. Awesome!

lite så här kändes det på slutet, som att simma i asfalt

statistiknörden

Åh, jag höll ju på att glömma att väl hemma och när det kom info om att resultatjakt hade fått in resultaten från Vansbrosimningen så höll den lilla statistiknörden i mig på att gå upp i spinn.

Jag vet inte hur tillförlitlig statistik det är men den gör mig glad och nöjd. Framförallt delen där bara 1 person (!) simmade om mig, att jag hamnade under/över medel av både alla, gruppen och Axa Sports Club och att jag hamnade bland de övre 18 procenten - av alla.

Nästa år blir det under 50 minuter. Visst?

Vansbro - the saga ;)

Jag förstår ju att ni suttit som på nålar och bara undrat när jag ska berätta hur det gick, så here goes;

Det gick så jävla bra. Så här i efterhand kan jag säga så, på plats efter loppet var jag lite "nja, det gick okej, ganska bra"

Men att komma ifrån Vansbro med totalt 17 minuter pers är bra. Jäklarns bra.

Glada (och färgmatchade) anlände vi

Tjejsimmet var dock inte en jättekul upplevelse. Hetsigt från start och inte alls samma hänsyn som i långa loppet - folk simmar lite hursom och lång ut trots att man simmar långsamt och ja, nä - ingen koll. Jag hade hetsat mig själv till den grad att jag var stressad när jag kom i vattnet. Det tog halva loppet innan jag fick in någon slags lugn och rytm i kroppen och lite är det ju så att loppet är så pass kort att man måste köra på från start.
Med den nya startrutinen så har man ingen möjlighet att värma upp utan man går i vattnet direkt, så man tappar lite granna möjligheten att vara lugn vid start -  men å andra sidan slipper man många sparkar och slag.
Till de andra i gänget hade jag sagt att jag var nöjd bara att slå mina gamla tider, men i hemlighet ville jag simma på 20 minuter.

22 minuter slutade jag på. En tid som jag nu är nöjd med, jag tror fortfarande att jag kan bättre - men då kunde jag tydligen inte det och jag persade faktiskt med 9 minuter. Kanske ska vara nöjd så.

Fjanterier innan tjejsimmet

Tillbaka till brottsplatsen på söndagen var det dags för eldprovet. Varken Anna eller jag lyckades få till peppen i bilen dit utan det var en smula loj stämning som infann sig i bilen. En smula lättirriterad (jag och jag kommer tillbaka till det) och mycket kissnödig (Anna) anlände vi till Vansbro i god tid för att märka att himlen bara öppnade sig. Vi sökte skydd på campingens omklädningsrum, mkt bra! Fick på mig dräkten förvånandsvärt lätt och den satt bättre än jag någonsin fått den att sitta, bra tecken?

I bilen hade vi diskuterat tider och jag vidhöll att mitt enda mål var att ta mig under timmen, annars skulle jag sura hela vägen hem. Men när Thomas med ett flin säger "det klart du tar dig under timmen, men om du slår min tid på 57 minuter så ska jag springa och efteranmäla mig"  och bara tittar på när tävlingshornen växer på mig så är det sen det enda jag har i huvudet. Mycket bra knep av honom.

Efter lite väntan vid starten kände jag hur jag blev nervösare och nervösare och gick mer och mer in i mig själv, vilket kändes konstigt eftersom jag VET att jag klarar det och jag var 99% säker på att jag skulle ta mig under timmen också. Men med tydliga tidsmål kommer också nervositet, tydligen. När jag blir nervös och inför tävlingar så kan och många med mig bli lite lättirriterade och det kräver en hel del av sin support att handskas på rätt sätt med en, föreslå rätt saker på rätt tidpunkt. Där märker man att jag och Thomas varit runt på en del tävlingar ihop, i olika konstellationer och att Anna och jag är ganska lika. Vi funkar bra i tävlingssammanhang.

Äntligen fick vi i alla fall kliva i vattnet och jag hittade ett bra flyt från start. Kunde simma lugnt och avslappnat och dra nytta av medströmmen. Satte upp taktik att räkna till hundra armtag och om jag kände att jag behövde ta några bröstsimtag då så var det okej, men vet ni - jag behövde aldrig. För när jag passerade 1500m så kände jag bara att "nu kan jag inte slå av på takten, för tänk om jag kommer in på 57:01".

Mellan 1500 och 2600m gick allt så rasande fort och helt plötsligt hade jag bara 400m och nu upptäckte jag dessutom någon som låg precis brevid mig och höll samma tempo. Denna någon skulle jag sen ha spurtstrid med sista 50m - perfekt och jag körde totalt slut på mig så fick snudd på krypa upp på land.
I glädjen över att frisimmat precis hela vägen så glömde jag kolla på klockan när jag klev upp vilket gjorde att det dröjde dryga timmen innan jag fick veta att jag simmat in på 55 minuter. 55!! Pers med 8 minuter och jag slog Thomas med 2 minuter. Den glädjen.

Samma glädje möttes jag av när Anna klev upp ur vattnet och skuttade fram till oss för att meddela att hon också orkat frisimma hela vägen och gjort en finfin tid. Så jävla bra!!

Glädjen var också total när vi efteråt fick en snabb pratstund med coach Mike och jag fick chansen att berätta hur mycket hans lilla lilla tips om att bredda "i-sticket" har hjälpt mig. Jag blev lite Star Struck (igen, precis som när vi mötte honom på kronobergsbadet) och efteråt funderade jag och Anna mycket på hur man ska bära sig åt för att få honom som coach.

Så här glad kan man vara...

...innan man sansar sig lite.

Så så gick det till i stora snabba drag när jag drog hem två pers på 9 och 8 minuter på två lopp, på två dagar. Miket glat chey.


Så nu har vi konstaterat att vi behöver en coach för att gå vidare i vår utveckling. Så simgrupp eller privatcoach (helst coach Mike såklart, som förövrigt skymtas i vit skjorta bakom oss när vi larvar oss på scen) sökes. Två hyffsade frisimmare men med annars ingen simbakgrund som vill bli BRA, hur ska han kunna säga nej?


Riddarfjärdssimmet nästa!

Vansbro here I come!

Om någon timme beger jag mig mot simmarfesten i Vansbro, så imorgon och på söndag så vore det bra om ni höll tummarna lite granna.

Redo!

Ja ni ser rätt, både lördag och söndag. Varför nöja sig med ett öppet vatten-lopp när man kan ta 1km ena dagen och 3km andra dagen? Dubbel glädje liksom.

Jag ska inte sticka under stolen med att jag har tydliga tidsmål som jag kommer bli väldigt väldigt väldigt besviken om jag inte uppnår.
För tjejsimmet handlar det i och för sig mest om att slå mina gamla tider från 2007 resp 2006 som var lite drygt 31 minuter, då jag bröstsimmade.
För lång-simmet så är under timmen det enda som gäller. Jag kom retligt nära förra året och då surade jag hela bilresan hem trots att jag hade persat med nästan 10 minuter, så i år vore det ju himlans bra om jag tog den där timmen. Runt om kring mig har folk inga tvivel om detta, men jag är inte lugn (vilket kanske är bra, för då skulle jag kanske inte anstränga mig)

Nytt för i år är att det för de bakre startleden så är det "öppet-spår"-start, dvs ingen masstart med massa armar och ben överallt. Lite av tävlingsmomentet försvinner ju såklart, samtidigt som man kan fokusera på själva simningen från start.

Våtdräktstränat har jag bara gjort två gånger i år, något fjuttigt och det är nästan så jag känner att jag slappnat av lite för mycket i att jag simmat de här loppen förr. För jag vet att jag inte är bekväm i våtdräkten, hela mitt vattenläge störs (till det sämre faktiskt) och jag får kämpa ganska hårt med att simma avslappnat och därför är jag ändå nervös för hur det ska gå.Simma utan då tänker ni - i 16 gradigt vatten? Tro'nte det.

Sista våtdräktspasset med Thomas

Nåväl, dryga 31 minuter och 1:03 är det som ska slås på lördag och söndag. Tagga, tagga, tagga!! Jag får sätta tron på att mina drygt 3100 minuter sim-träning under året som gått ska fixa det här. 
3100 minuter simning och då hade jag en hel månad då jag tog simledigt (och såklart några veckor här och där där jag inte simmat, sjukdom och sådant) - det är jag klart nöjd med!

Väskan packad med inte mindre än 3 baddräkter, kunde liksom inte bestämma mig och hittade en favorit till när jag redan trodde jag hade packat ner 2 favoriter, våtdräkten nylagad och startbevisen utskrivna. Nu kör vi!!

någon slags revansch

Eftersom fotdjävuln är som den är jag missade vårruset igår. Surt som fan och ni vet hur det är, när man inte kan/får så är det det enda man vill göra.

Jag har försökt styrketräna en del under perioden som foten varit obrukbar, men det ger inte samma tillfredsställelse som ett pass där det bränner till i lungorna och man får mjölksyra.

Jag har gjort en upptäckt under dessa veckor - jag blir ganska grinig utan dessa träningspass. En skön upptäckt för så var det inte förut. 

Nåväl, eftersom jag inte fick springa kände jag att jag ville göra av med min ilska över det och min energi så bokade upp mig på morgonsimning på huvudstabadet med Thomas imorse.  

05:50 var det avfärd, gäsp. Jag som normalt sett går upp först en timme senare. 

Väl framme väntade en kylig bassäng men fördelen med det var väl att jag vaknade till jäkligt fort. 

(50*5)*6 med start på 70sek stod på schemat. Ursprungligen start på 60sek men eftersom jag inte kan bensparka alls pga fotdjävuln (upptäckte jag) så ökades det till 70sek. 

Sög ganska bra i överkroppen på de två sista seten kan jag säga, att köra 2000m (inkl. insim och avbad) utan benspark sätter sina spår. Fördelen är att jag kommer ju få grymt stark överkropp ;)

Det bästa, förutom att vara färdigtränad redan kl.07.00 på morgonen, är kaffet som bjuds på efteråt. 

Lugnet i bassängen efteråt

påsksimmet

Alltså, 7km. 7000 jäkla meter. 140st 50m längder. 70x100.
Jag gjorde't.
Tänk om jag hade anat när jag låg och sprattlade i bassängen för ett och ett halvt år sen och inte kunde få ihop andning, armtag och benspark.
Jag säger inte att jag KAN nu, men jag kan uppenbarligen simma 70X100.

lånad från Alex

Men från början; jag och Thomas mötte upp en pigg och glad Alex på Eriksdalsbadet strax efter 10 (något sena, vi vanlig ordning alltså). Där fick vi veta upplägget; 5X100 insim, 6x(10x100) med starttider och 5x100avbad. Efter insimmet så kom vi fram till att mina starttider borde vara;
10×100 start 2min 20s
10×100 start 2min 15s
10×100 start 2 min 10 s
10×100 start 2 min 05 s
10×100 start 2 min 00 s
10×100 start 1 min 55 s
5×100 avbad

Men redan efter första tre 100-ingarna så kände jag att jag nog tagit mig vatten över huvudet (hö-hö) så klev på Thomas linje och det blev:
10×100 start 2min 30s
10×100 start 2min 20s
10×100 start 2 min 25 s
10×100 start 2 min 25 s
10×100 start 2 min 25 s
10×100 start ??? (fri start)

Anledningen till fri start på slutet var nämligen att Thomas kände att han hade fått nog näst sista blocket och började simma av då. Jag var först med på tanken och hade nästan förlikat mig med det när jag bara kände att fan heller, jag ska distanspersa. Så då tänkte jag att jag kunde köra till 6600m och alltså persa med 100m. Men när jag väl var där så kunde jag bara tänka, men hallå - det är ju bara 400m kvar.
Tro mig, 400m kändes som en evighet. Axlarna värkte galet mycket och hela kroppen kändes som dökött som armarna skulle föra framåt. Alex var klar vansinnigt långt innan oss eftersom han är rutinerad, snabb simmare och Thomas hade ju tackat för sig så sista kilometern var jag helt själv... Det var bara att koppla på någon slags viljestyrka, borra ner huvudet och köra.
Men jag kan säga att innan så gjorde all pepp från både Thomas och Alex massor - fantastisk egenskap att även fast de själva är så trötta så orkar de vara glada, alerta och säga uppmuntrande ord.

Jag vet, jag vet - "riktiga simmare" fnyser säkert åt det här. Men jag är stolt och glad som attan. 7km, det är fasiken 2 vansbrosim och 1 tjejvansbro, på samma dag.

Efteråt avnjöts en långlunch/fika med vansinnigt god sallad och snicke-snack. Bland annat ett konstaterande att något man måste gjort är att simma 100x100, jag börjar redan ladda. Klart man ska ha gjort det ;)

för att citera Thomas; en stöddig bit Chevre!

Tack grabbar för ett kul pass och för vad som säkert kommer bli vansinnig träningsvärk imorgon!

Crazy bassängdag

Just nu sitter jag och laddar för ett crazy simpass.
Ska med dom här två killarna slå distansrekord för mig så det bara skvätter om det.

70 x 100m ska vi simma, 7000m, 7km!! (om allt går som det går som det ska...)

Tagga!

Vansbrosimningen 2011

Okej, here goes - varning för lång läsning.

bildkälla

Söndag 10 juli, dagen D, eller S som i simning, eller V som i Vansbrosimningen.

Åkte hemifrån med maratonmannen 09.30 något som borde räcka för start 15.15. Hade kaffe och mackor på hembakt bröd i bilen.
Tuffade på i bra fart och vi närmade oss Vansbro, frågade när MM trodde vi skulle vara framme. Lätt 13.10 säger han. Vips så är det kö. Kö?! Hallå, vi är i utanför Vansbro. Lite lätt panik utbryter i bilen när vi rört oss 100m på 20 minuter.
MM ringer till kansliet för att fråga om de verkligen tänker stänga nummerlappsutdelningen 14.00, de lugnar oss och säger att de har öppet en timme före sista start. Skönt. Vi hade ändå ganska bra om tid på oss.
OM vi inte hade parkerat bilen och gått till ishallen, där nummerlappsutdelningen alltid varit innan. Tips från coachen, de har flyttat den till målområdet. En mycket mer logisk placering såklart, men det tyckte vi inte då.

Så vi delade på oss, jag tog all packning och gick mot starten. Marathonmannen plockade fram maratonbenen och joggade och hämtade ut startkuvertet.
14.30 möttes vi upp vid starten och nu började den största utmaningen, nästan större än själva simmet.
Jag skulle få på mig våtdräkten. För ja, jag hade tagit med mig den nya Orca-dräkten ändå, varför ta det säkra kortet liksom... ;)

Alltså, hade jag haft bilder på detta så hade jag ändå besparat er från eländet. Herregud så svårt det var, svettades som en gnu gjorde jag i solen och det gjorde det INTE lättare att få på den. Vid ett tillfälle så försökte MM dra upp den och lyfte i princip mig samtidigt, ni som eventuellt såg detta spektakel - hoppas ni fick ett gott skratt, det fick jag. När jag väl hade fått upp halva dräkten och vi skulle gå och slänga våra ombytespåsar i rätt vagn så hade jag lätt kunnat ta en iskall dusch.
På med resten av dräkten, det fina BB-armbandet som tar sluttiden och skutt in i fållan (eller vaggandes med väldigt tajt våtdräkt). 7 minuter till start, vart hade all tid tagit vägen?
Gick över den lilla bron och ner på den sida dit färre av någon anledning går och ner i det svala (19 grader) vattnet - ahhhh. Jag nästan hörde hur det pyste om mig när jag klev i vattnet.

Tog några högst symboliska simtag och konstaterade att trots att dräkten satt tajt över ben och stuss så hade jag bra rörlighet i överkroppen, viktigast.
Snabb lycka-till-kram och sen drogs repet upp. Krig.
Alltså vi hade sen start och det var nog fler bröstsimmare i de senare startgrupperna än i de tidiga startgrupperna och det första som hände var att jag fick en välriktad benspark på halsen.
Aouch, småpanik.Ser Marathonmannen försvinna i finfint frisim.
Börjar själv simma men ser inget förutom armar och ben och gav upp frisimmet i starten, tänkte att jag skulle bröstsimma mig bort en bit så jag hade lite fri lejd och sen börja simma "på riktigt".

Började crawla och insåg att jag simmade toksnett...hmm borde nog övat på det här med orienteringen i öppet vatten. Tar sikte på en man som crawlar i ungefär samma tempo och lägger mig brevid honom.
Omsom crawlar omsöm bröstsimmar, vid bröstsimmet släpper jag honom och vid crawlet kommer jag ikapp. Det kändes okej, var lite sur att jag inte fixade att crawla mer, blev nedslagen och deppade ihop lite. Gav nästan upp.

Vände upp i Västerdalälven, sista biten av simmet som är motströms. Här var det svårt att bröstsimma, kändes som att jag stod still så frisimmade mer och mer. Svårt för här är det trängre och när man simmar snett titt som tätt så är det folk och bryggor överallt...hehe, var vid ett tillfälle påväg rakt in i bryggan men tittade upp i sista sekund. När det var 500m kvar så blev jag så trött i axlarna att det blev mer bröstsim.

Ser en bekant nacke och simglasögon, tror att det är MM och försökte komma upp jämsides (efteråt trodde han vid samma markering att jag var brevid så det var nog så) tappade bort honom (han hade lagt på ett kol för att komma först - jäkla typ ;) ) och kände mig moloken igen.
Hade ingen koll på tiden men det kändes som att jag varit ute i evigheter.

Vid 200m bet jag ihop och tryckte på lite mer med benen för att få upp lite fart och när jag väl kom fram till målrampen tittade jag upp mot klockan och hann precis skymta tiden som visade att jag hade passerat en timme. FAN!

Gick upp och hittade Marathonmannen, kände mig yrslig (som man lätt blir efter längre simning) och nedslagen. Visst hade mitt första mål varit att bara slå min förra tid, men hade ju närmre simmet jag kom börjat inse att en tid under en timme har jag kapacitet för (ivrigt påhejad av MM).

Stod kvar och pratade lite, försökte glädjas åt MM's finfina tid (verkligen bra tid, 20 minuters putsning av förra året och under timmen) men kände mig bara tom. Fick tröstande ord och försäkran om att även om du gjort en bra prestation så FÅR man vara missnöjd.

Efter dusch och en delikat (nåja) måltid så påbörjades färden hem. 1:03:27. Ältade en hel del under resan. Om jag inte hade deppat ihop och bara simmat på så hade jag förmodligen pressat de där 3½ minuterna som hade krävts. Om bara inte...

Alltså, missförstå mig rätt. Jag är medveten om att det är bra att jag slog förra årets tid, jag är medveten om att det är bra att simmat 3km öppet vatten.
Men det är mina egna mål jag tävlar mot och när jag inte uppnår det så måste man få känna sig missnöjd. Kanske kommer jag om ett tag känna annorlunda, kanske inte.

MEN, det ger mig ju bara ytterligare en anledning att återkomma nästa år! Vansbrosimmet, you and I are not done yet!

TACK marathonmannen för en härlig utflyktsdag till Vansbro, för ditt stöd, peppning och tröstning och stort GRATTIS till din finfina tid!

Vansbrosimmet avklarat

Rapport kommer. Tid 1:03:27.

Inte helt nöjd men som sagt, rapport följer om varför, hur det gick till och vilken fantastisk dag det ändå var.

Simpass x2

Utlovade ju en liten rapport från simpasset tidig tisdagsmorgon och så ska det bli.

Vaknade av klockan 05:05 och tänkte - varför?! Jag är ingen morgonmänniska alls, men när måndagens simpass blev inställt för att köerna gjorde att vi inte hann till Eriksdalsbadet så kändes det rimligt och bästa alternativet. Snabb revansch liksom.

Hursom, vaknade 05:05 och snoozade. Blev petad på 05:15 med en vänlig order om att ta mig ur sängen.
Kravlade ur och in i badrummet för att peta in linserna, möttes av en trött blick i spegeln. Herregud, 05.20, 1½ jäkla timmar innan jag ens funderar på att stiga upp i vanliga fall. Nåväl, sluta jämra dig och hopp i baddräkten svarade hjärnan lite klämkäckt.

lummiga morgonlugna huvudstabadet

Mötte upp marathonmannens triathlonkompis Alex vid huvudstabadet (nåja, vi hann simma 300m innan Alex dök upp men det tog han med sin starka simning väl igen).
Alex som är gammal simmare hade fått äran att lägga upp passet och det blev ett sk. pyramidpass. 100m, 200m, 300m, 400m, 500m, 400m, 300m, 200m, 100m, detta tillsammans med 300m insim blev således 2800m.
Ett roligt pass som man "står ut med" eftersom man vet att det vänder, när man har passerat 500m så blir allt mentalt lättare trots att man nyss körde 400m. Dessutom passerade jag distansrekord för crawlsimning för mig, ett rekord jag bara hoppas står sig till på söndag visserligen men ändå - yey!
Det kändes bra, passet var bra och jag kände mig stark. Jag låg visserligen bakom Marathonmannen större delen av passet och man får ganska bra draghjälp då, men orkade på många av intervallerna dra på en liten spurt på slutet och sista hundringen race'ade vi lite granna (jag vann, oviktigt i sammanhanget - men jag vann!)

Jag gillar verkligen att simma. Den passion som Marathonmannen känner för löpningen - känner jag för simingen!

Huvudstabadet var ett trevlig bad (bortsett från omklädningsrummen och duschen) som är stort, fin omgivning och på morgonen väldigt lugnt. Dessutom bjöd de på gratis kaffe till morgonsimmarna och det gav stora pluspoäng!

Kvällen bjöd på det stora våtdräktsdebaklet. Morr. Men Marathonmannens dräkt passade så vi bestämde redan då att åka till Kairo (nej inte Egypten, badet i Upplands Väsby) dagen efter, igår alltså, för att han skulle få testsimma sin dräkt och jag testa hur det gick att crawla i surf-shorty-värstanewbie-dräkten (en smula bitter - jag?).

Jag måste säga att det gick över förväntan. För Marathonmannen så såg det finfint ut och har sällan sett sånt glid och höga fötter på den mannen som i vanlig fall har en tendens att falla ner med fötterna ganska mycket. Shortydräkten levererade bättre än jag trodde, jag hade ganska stor rörlighet i den men jag ville ju åt den effekt Marathonmannen fick, lite "flythjälp" för armar och ben.
Men till min fördel så har jag ett hyffsat vattenläge även utan dräkt så det gick okej.

Det var hur härligt som helst att plaska runt i vattnet och solen sken och ja det var ganska idylliskt.

Väl hemma så bestämde jag mig för att ge Kaisei en ny chans, tänkte att jag kanske, kanske var lite för snabb att ge upp tidigare (speciellt som jag läst att en dräkt ska sitta så tajt att det inte är ovanligt att det kan ta 5-10 minuter att få på den). Å vet ni, den gick på! Kanske töjde den sig lite? Gör våtdräkter det?
Alltså, det satt lite vääääl tajt och jag skulle nog inte fixa att få på den i gassande solsken när man blir lite svettfuktig så vet inte om jag kommer ta den på vansbrosimmet. Men med ett par kilo mindre så kommer det att gå till Stockholm City Triathlon och kanske riddarfjärdssimmet.

Så då har jag inte en obrukbar dräkt trots allt :) MEN jag måste fixa neoprenlim idag.

inte helt obrukbar ändå

Har ni läst ända hit - grattis, en kort sammanfattning blev en roman!

I'm alive!!

Jodå, jag lever. Har varit lite mycket bara...

Så vad har jag missat att göra? Summera veckor, summera juni - skriva om uteblivna löppass (värme och jag=dåligt), fina simpass, trånga simpass och ja...den härliga värmen!

Jag gillar värmen, men den gör mig mer eller mindre paralyserad tyvärr.

Snart ska jag faktiskt bege mig till huvudstabadet och köra lite simning. Jag hoppas på att den gråa himlen håller folk därifrån trots att det är varmt, vore skönt att ha "fri lejd" under simningen.

Nästa helg är det Vansbrosimningen. Hjälp, redan?! Trots att jag vet att jag fixar 3km öppet vatten så blir jag nervös av att tänka på det, själva lopp-momentet gör mig nervös.
Väntar förövrigt på en ny våtdräkt som ska anlända från England, jag hoppas den hinner komma och jag hoppas att den passar. I annat fall får jag köra på min "shorty" och se ut som värsta rookien (vilket jag iofs får räknas som) ändå. Men vore skönt med långa ben så man får lite extra hjälp med flytet :)

Seså, dags att packa simväskan!

nästa anmälan klar...

Sådärja, sommarens första tävlingsanhalt bokad, betald och klar. Det här är mitt element, det här vet jag att jag kan så inga nerver inför detta. Tjejmilen däremot, känns inte riktigt lika självklart...
Ska bli spännande att se om jag kan kapa tiden från förra året (1h och 12 min) med crawl, frågan är om jag pallar att crawla 3km också...

Körde 1500m idag på 35 minuter. Det blir ju inte mycket kapning tänker ni, men betänk att det är 2km medströms på vansbrosimningen, så övar jag riktigt mycket på att kunna glida ordentligt på varje armtag så kan jag verkligen utnyttja medströmmen :)

Inte så länge kvar, jag längtar!

Surtant

GAAAAAAAAAAAAAAAAH!
Begav mig efter jobbet till Åkeshov för att simma. Tanken var att jag skulle simma distans idag, köra 1500m i ett svep. Plan B var att om det var väldigt lite folk köra teknik (vilket annars är svårt när det är trångt och man inte kan göra saker i den hastighet man tänkt)

Jag kom dit och delade snabbsimbanan med en person. YES! Men så började vattengympan och alla tanter skulle promt simma i snabbsimbanan, trots att de öppnade upp på andra sidan om den för motionssim (lekande barn fick gå upp) En tant muckade till och med gräl med mig. Hon började med att fråga om alla verkligen skulle trängas i snabbsimbanan och då sa jag att "ja, fast det är mer plats i de två andra banorna när barnen går upp så där kan man ju vara" varpå hon blir jätteotrevlig och fräser "ja, de SKA gå upp ja, men det har vi ju inte sett än. Kan vi inte bara flytta de här jäkla linorna". Jag som haft en pissig dag och inte orkade med det svarade då "vet du, jag jobbar inte här så jag har ingen aning. Jag vill bara simma". Männskan svarar då fräsigt "nä, jag märker det - dig kan man ju inte prata med". WTF?!?!

Sen tror jag hon var kvar i snabbsimbanan bara för att jävlas, hon var sjuuukt långsam och eftersom vi var fler i banan så gick det inte alltid att simma om. Barnungen i mig vaknade till liv och jag plaskade lite extra varje gång jag mötte henne (bara för att jag såg att hon var en sån "som inte vill blöta ner håret").
Hon förstörde verkligen min dag...
Tyvärr gjorde det att tjej som förmodligen hade hört argumentationen kom och såg lite skamsen ut och frågade om det var okej att hon simmade där, jag säger tyvärr för jag tycker inte att folk ska känna sig "i vägen" utan anledning (känner man att man är i vägen däremot tycker jag man ska byta bana). Så slog på sammetslena rösten igen och svarade bara "självklart, vi har alla betalat så alla måste ju kunna samsas". Så hon förstod nog att det inte var jag som börjat alltihopa så fick bara ett leende och "ta inte åt dig av henne, det finns för många surtanter i världen".

hmmm...mycket intressant läsning, eller hur? Det jag skulle komma till var att det förstörde alla planer OCH mitt humör. Men kämpade på i en timme ändå, sick-sackade och ibland löste jag det genom att vänta ut folk så jag fick simma en hel längd iaf...

så här kände jag mig idag...

kul i bassängen

Idag var sista delen av min andra crawlfortsättningskurs. Ja, den andra. Jag gick först en grundkurs, sen en fortsättningskurs. Eftersom jag ville ha ett fast träningspass i veckan så hoppade jag på ytterligare en fortsättningskurs.
Vilket var bra, denna kurs så var vi fler jämbördiga deltagare och passen blev således bättre också.

Idag var ett riktigt roligt pass, synd bara att det var just det sista. Men det ryktas om att vår coach skulle försöka få till crawlträning inte kurs i höst. Alltså inte en kurs utan mer riktig simträning, hon rekommenderade oss det istället för en till kurs, för det tyckte hon vi var för bra för nu (yey, mycket trevlig att höra). Jag håller tummarna. Blir det inte en sån kurs så tror jag att det blir neptuns mastersgrupp istället.

Å fram till sommaren så stämde jag träff med en av de andra deltagarna att fortsätta simma på onsdagarna på samma tid så vi underhåller träningen och kan dra nytta av varandra genom att hitta på övningar. Det känns kul. Hon ska liksom jag träna för vansbro, hon kör 1km-loppet och jag tänkte ge mig på 3-km loppet igen (men den här gången crawla så mycket som möjligt)

Imorgon är det vägningsdag, jag känner mig lite orolig efter semesterveckan och två födelsedagsfiranden i helgen. Men det är bara att vänta och se...

kors i taket

Kors i taket, idag ska jag göra något annat än att simma. Crawlkursen har sportslovsuppehåll idag och eftersom jag simmade både i torsdags och igår så ska jag idag möta upp söta L för lite jogging.
L har precis som jag precis kommit igång med sin jogging så det ska bli roligt och skönt.
Fast just nu pågår operation övertala henne om att vi ska nyttja det fina vädret och springa ute. Jag vet riktigt hur det går.

I torsdags var jag som sagt och simmade, i Åkeshov. Det var ganska glest med folk vilket var skönt men jag hade svårt att fokusera. Jag simmade mest "på-känn" vilket sällan ger kanonbra träning, men ändock träning. Övade några vändningar på slutet och jag SKA få kläm på det, helst innan jag dör drunkningsdöden i mina bihålor.

Igår drog jag med mig maratonmannen som sällskap till Kronobergsbadet efter jobbet. Hade hoppats på en tom bassäng eftersom det var 1.sportlov 2. fredag. Men icke, det var faktiskt ganska mycket folk och efter en timme dök en triatlonklubb upp och tog över 3 banor. Då gav vi upp.
Innan hann jag öva några vändningar och MM fick kolla vad jag skulle ändra, han såg ganska snabbt att jag vänder alldeles för nära kaklet och då hamnar fötterna för högt upp i frånskjutet så jag skjuter mig neråt i bassängen istället för rakt ut... Logiskt såklart men svårt att känna själv. Så det var bra. I övrigt blev passet ett väldigt lungt pass med fokus på att vrida kroppen ordentligt och få upp armbågen i isättningen.

Nu längtar jag ut i solen, så ska nog stressa på söta L lite i städningen. Moahahaha.

kräk-trött

Idag blev det en tur till kronobergsbadet, tanken var först att möta upp söta A för att simma. Men hon hade juridikstudier att ta sig an hemma så hon var där lite tidigare än mig så vi möttes bara som hastigast i duschen tyvärr...

Jag tänkte mig att jag skulle köra en repris på söndagspasset dvs uppvärmning sen 50'or med start på 1.30 och sen lite vanlig simning och avbad.
10*50 nära på max var för mycket utan sällskap. Efter 7st så kroknade jag och fick öka på vilan lite. Sen körde jag några lugna längder och sen några max längder. Det var då kräk-tröttheten infann sig, Hellner-tröttheten måhända. SATAN så jobbigt det blev.
Badade av och satte mig i bastun för att pusta ut och sen blev det en lååång färd hem. Lång och lång, den tog 20 minuter men det kändes som en evighet. Som jag längtade efter mat, herrejösses så låg jag var på energi.

Efter lite tacogratäng så känns livet peachy igen :) Energi är fina grejer!

Förövrigt så inser jag att jag inte kan ta fler bilder i de där jätte-trosorna, jösses vilka Bridget Jones-trosor. Krävs tydligen att se dem på bild för att inse...

Ny hall, nytt pass

Bildkälla

Jodå det blev ett simpass även idag och idag testades en ny (för mig) simhall. Vilundabadet.
När jag och maratonmannen bodde i Väsby så var jag vid ett tillfälle på Vilundabadet men det var det gamla badet som var så sunkigt att jag faktiskt inte ville återvända. Det här var otroligt fräscht och en bra upplevelse.

Då maratonmannens simträning med triatlonklubben var inställd idag så fick han lägga upp passet idag.
Passet lades upp så här:
Insim 200m
Teknikövningar (catch-up, återföring, enarms, grepp och  drag) 500m
10*50m start på 1.30
100m bad (långsam simning)

Sen körde vi massor av voltvändningar då jag har fått det i läxa att lära mig till nästa Crawlkurstillfälle och efter det så "lekte" vi loss lite med olika simsätt och kombinerade olika benspark med armtag.

Förklaring till 10*50 med start på 1.30 är att man startar och simmar 50m och nästa längd skall påbörjas inom 1.30 minuter. Så ju forare man avverkar längden ju mer vila får man.
Det var galet jobbigt men effektivt och bra :)

Ett skitroligt pass och det är en sak som är säker det är sjukt mycket roligare att ha sällskap vid simtävlingen.

Sådär, då var den här träningsveckan stängd.

Nu är det dags för crawlkurs

Så var det dags för en tur i ett av de andra hemmen igen...
Jag hoppas på ett lika bra pass som förra veckan :)

mentala spärrar?

Jodå, igår var jag där igen. I Åkeshovs simhall.
Det känns lite granna som att jag pendlar mellan 4 hem just nu, hemma-hemma, jobbet (jag vet det borde inte kännas som ett hem), Kronobergsbadet och Åkeshovs simhall...

Därav blir det mycket inlägg om min simning. Dels för att jag gillar det så jäkla mycket men också för att det upptar mycket av min tid just nu.

Planen var att jag efter insim och teknikövningar skulle köra snabbintervaller. Lite likt snabba löpintervaller så hjälper det att träna upp hjärtat. Planen var att köra 50:or i maxfart. (jag vet att det inte är så långs snabbintervaller men det räcker gott för mig) Jag började och körde 6st, sen blev jag uttråkad. Typiskt mig att inte ha struktur på mina "ensampass". Men jag gillar att göra det jag känner för, fast jag vet att jag utvecklas mer genom att ha struktur, likt löpningen.

Hur som helst så fick jag för mig att testa hur länge jag kunde crawla utan att stanna. Bröstsim vet jag att jag utan problem kan simma 1000-1500m utan att stanna (och då stannar jag nog mest av uttråkning).
Så helt plötsligt förvandlades passet till att bli ett "flytta mentala spärrar"-pass. Jag har nämligen hela tiden sagt att jag klarar bara typ 2-300m crawl utan att stanna för att jag blir så trött (förmodligen för att jag simmar för fort för då för långdistans), så målet var att inte stanna innan dess. Så jag började långsamt, 10 längder flöt förbi (250m) utan problem, 16 passerades utan problem (400m) och då tänkte jag att 20 är ju iaf inga problem. När jag kom dit så var jag helt plötsligt inne i ett sådant "flow" att jag inte ens hade en tanke på att jag passerade 20 och inte heller på att stanna. Helt plötsligt var jag uppe på 36 längder och tänkte att 1km kommer gå. Wow. Sen stannade jag på 1km dvs 40 längder, varför vet jag inte - jag var nog så förvånad. Jag hade ju kunnat simma mer. Men å andra sidan så avslutade jag ju sådär positivt.

Körde sen några snabbintervaller till och sen måååånga långsamma avbadslängder och en lång stund i bastun.

Dagens lärdom; riv mentala spärrar, jag kan mer än jag tror om jag vill.
"Oavsett om du tror att du inte kan eller kan så har du rätt."

härlig kväll i det blå



Här har jag tillbringat de senaste 2½ timmarna :)

 Jodå det blev ett bra vattengympa pass OCH ett bra simpass.
Jag kom i god tid till simhallen idag så hann simma 45 minuter innan vattengympan drog igång.
Sen körde vi igång och idag hade Mimmi lagt in ett par extra kalasjobbiga övningar så jag var helt färdig bitvis - så där skönt slut :)

Väl så uppvärmd så var det så kände jag att jag nog ändå hade lite mer energi att ge på ett par längder till så simmade 20 minuter till innan jag gav upp. Då var det som vanligt, allt släppte och kändes lungt, behagligt och skönt. Det är som att jag behöver sä lång tid på mig att värma upp hela kroppen.

Det bästa av allt var att jag avslutade med en riktigt härlig känsla av att jag vill simma MER! Men inte idag, för nu är jag helt slut och kroppen suktar efter energi i form av mat.