Same procedure as last weekend
lördag 30 juli 2011
Same procedure...
Same procedure as last weekend
torsdag 28 juli 2011
onsdag 27 juli 2011
Lycka är morgonsol
Solen värmer redan nästan olidligt och inte en tillstymmelse till vind så det är nästan så att jag känner för att simma i det "riktiga" vattnet istället.
Efter det här är 2/3 simpass för veckan klart och jag har klarat av 1/3 löppass. Träningssemester :)
lördag 23 juli 2011
Annat...
Tjejkompisar, god middag, gott vin och skratt :)
torsdag 21 juli 2011
uteblivet pass
Alltså, det här med mornar är inte min grej.
Kom inte alls i säng sådär tidigt som jag hade tänkt mig och kom således inte upp i tid imorse så det blev ingen morgonsimning.
Vädret idag gör mig grå i sinnet, deppigare än deppigast och inte ens mina gladaste skor höjer upp humöret.
Kom inte alls i säng sådär tidigt som jag hade tänkt mig och kom således inte upp i tid imorse så det blev ingen morgonsimning.
Vädret idag gör mig grå i sinnet, deppigare än deppigast och inte ens mina gladaste skor höjer upp humöret.
Jag behöver en dos endorfiner nu eller en dos serotonin kanske?
Helgen är oplanerad och normalt sett brukar det vara ganska skönt att ta det som det kommer. Men alla runt omkring mig verkar vara uppbokade och planerade på annat håll så det blir nog kanske lite FÖR lugnt.
Som sagt, vädret påverkar mig mer än jag vill.
onsdag 20 juli 2011
seeeega backar
Idag var det verkligen inget enkelt beslut att ta sig ut och springa. Jag krigade länge med mig själv och med mina oerhört trötta ben.
Sitt ner i soffan sa benen, vi är TRÖTTA, vi värker och vill vila.
Men det finns inte riktigt utrymme för att slacka nu, inte om jag vill genomföra tjejmilen och ha en trevlig upplevelse.
Så ut kom jag tillslut och bestämde mig för backträningen igen, hoppades på att den skumma killen inte skulle vara där igen, hur stor risk är det tänkte jag och joggade bort mot Solvallaparkeringen.
Benen var verkligen stumma, men konstigt nog så kändes det lättare att trycka på med fart uppför backen än att jogga normalt.
Eftersom jag varje gång hittar nya fiffiga funktioner på klockan så kan jag nu bjuda på tiderna från dagens pass också:
Nu ska jag leta reda på något att stoppa i magen och sen förbereda tidigt sänggående. Morgonsimning imorgon!
Sitt ner i soffan sa benen, vi är TRÖTTA, vi värker och vill vila.
Men det finns inte riktigt utrymme för att slacka nu, inte om jag vill genomföra tjejmilen och ha en trevlig upplevelse.
Så ut kom jag tillslut och bestämde mig för backträningen igen, hoppades på att den skumma killen inte skulle vara där igen, hur stor risk är det tänkte jag och joggade bort mot Solvallaparkeringen.
Benen var verkligen stumma, men konstigt nog så kändes det lättare att trycka på med fart uppför backen än att jogga normalt.
Eftersom jag varje gång hittar nya fiffiga funktioner på klockan så kan jag nu bjuda på tiderna från dagens pass också:
Tid Tempo Bästa tempo
1) 00:01:00 06:08 min/km 04:37 min/km
2) 00:01:01 06:24 min/km 04:59 min/km
3) 00:01:02 06:25 min/km 05:00 min/km
4) 00:01:00 06:22 min/km 04:31 min/km
5) 00:01:03 06:39 min/km 05:08 min/km
6) 00:01:03 06:49 min/km 05:08 min/km
7) 00:01:01 06:44 min/km 05:27 min/km
8) 00:01:03 07:03 min/km 05:43 min/km
9) 00:01:01 06:34 min/km 05:21 min/km
Höll ganska jämt tempo ändå :) Sprang upp, joggade ner och ståvilade i 45 sekunder, så ovan är enbart själva backintervallen (upp och ner)
Tanken var ju självklart att det skulle varit 10 gånger, men jag gjorde en tankevurpa och joggade hemåt efter 9st, så med uppvärmning, ståvila och nedjogg så blev det ändå ett 30 minuterspass. Trots att benen egentligen inte ville. WIN!
Jag hoppas jag inom en snar framtid kan komma med inlägg om hur härligt det var att springa, hur lätt det var att ta sig ut och allt sånt. Men just nu är det en kamp, självklart tycker jag att det är roligt i grunden - annars skulle jag inte göra det. Jag har ett mål jag vill nå och det motiverar mig, men det är en kamp.
En kamp som jag vet många med mig upplever när man börjar springa (eller som i mitt fall, börjar om igen).
tisdag 19 juli 2011
två av två
Igår följde Marathonmannen (som nog måste byta namn till triathlonmannen) med mig ut på en joggingtur, återhämtning för honom - mkt jobbigt för mig.
Tanken var först bara 30 minuter men vid ett vägskäl så bestämde jag att jag ville ha ett längre pass, så vi tog vänster istället för att vända tillbaka.
Körde 6 minuters jogg och 3 minuters gång. Totalt blev det 8km på 66 minuter.
Jag är nöjd bara över längden på rundan då jag inte sprungit så långt på länge. Sen hoppas jag på att jag kan minska ner antalet gångperioder (helst helt) och såklart så ska ju milen avklaras :)
Så gårdagskvällen blev en lyckad träningskväll och idag efter jobbet så tog vi en tur till Kaananbadet för att simma lite i öppet vatten.
Jag ville mest simma och Marathonmannen behöver lära sig orientera sig bättre i vattnet inför Järnmannen i Kalmar.
Jag inledde riktigt uselt och det kändes som att så fort jag drog på benspark så motarbetade jag mig själv, mycket märklig känsla. Men efter hand så släppte det och det blev roligare och gick bättre.
Våtdräkten är fortfarande en kamp att få på sig och det kändes som ett träningspass bara att få på sig den, hehe.
Skönt att ha sparkat igång veckan bra med två av två träningspass avklarade igår. Imorgon är planen att komma ut och jogga igen men kortare joggintervaller med högre hastighet eller back-träning. Men först och främst ska jag se till att ta mig ut :)
Tanken var först bara 30 minuter men vid ett vägskäl så bestämde jag att jag ville ha ett längre pass, så vi tog vänster istället för att vända tillbaka.
Körde 6 minuters jogg och 3 minuters gång. Totalt blev det 8km på 66 minuter.
Jag är nöjd bara över längden på rundan då jag inte sprungit så långt på länge. Sen hoppas jag på att jag kan minska ner antalet gångperioder (helst helt) och såklart så ska ju milen avklaras :)
 |
| vi fick luftas igår |
Så gårdagskvällen blev en lyckad träningskväll och idag efter jobbet så tog vi en tur till Kaananbadet för att simma lite i öppet vatten.
Jag ville mest simma och Marathonmannen behöver lära sig orientera sig bättre i vattnet inför Järnmannen i Kalmar.
Jag inledde riktigt uselt och det kändes som att så fort jag drog på benspark så motarbetade jag mig själv, mycket märklig känsla. Men efter hand så släppte det och det blev roligare och gick bättre.
Våtdräkten är fortfarande en kamp att få på sig och det kändes som ett träningspass bara att få på sig den, hehe.
 |
| jag fick luftas idag... |
Skönt att ha sparkat igång veckan bra med två av två träningspass avklarade igår. Imorgon är planen att komma ut och jogga igen men kortare joggintervaller med högre hastighet eller back-träning. Men först och främst ska jag se till att ta mig ut :)
lördag 16 juli 2011
Triathlon
Tillbringat dagen i Säter med duktiga Triathleter som ivrig påhejare, fotograf och chaufför. 1 debutant och två lite mer erfarna, varav Maratonmannen var den ena. Mycket fina insatser av dem alla tre!
Det är ju inte utan att man blir sugen måste jag säga! :) Är det jag som står på startlinjen nästa gång månne?
Det är ju inte utan att man blir sugen måste jag säga! :) Är det jag som står på startlinjen nästa gång månne?
fredag 15 juli 2011
Backträning
Jag lyckades göra en kupp mot mina trötta ben igår.
Var inte alls sugen på att springa igen och benen var som två stockar. Sega, trötta, tunga. I bakhuvudet fanns dock tanken om att jag hade svårt att få till 3 pass denna vecka om jag inte gav mig ut.
Men så satt jag i soffan och läste nya Runners och letade inspiration, plötsligt kom jag ihåg vad Olof Röhlander sa under föreläsningen jag var på om att man kan inte bara vänta på bra tider, tänk om de aldrig kommer - vad gör du då? Inspiration kommer sällan bara av sig själv, det är väldigt få gånger, ibland kanske man bara måste göra saker som man vet blir roliga sen.
Simultant med denna tanke läste jag i tidningen "om du har svårt att bestämma dig för att komma ut och springa så bestäm dig åtminstone för att byta om, när du väl är ombytt är det svårt att inte ge sig ut"
Så jag bestämde mig för att byta om och mycket riktigt, då är det svårt att inte ge sig av.
Visste inte alls vad jag ville göra, bara springa, köra intervaller, backträning eller gå en långpromenad. Så började med att jogga lite lätt som uppvärmning och hamnade borta vid stora parkeringen vid Solvalla, där såg jag en backe som kändes fin för lite backträning. Så då fick det bli det :)
Backen var kanske någonstans mellan 50-70m lång så körde lite högre tempo upp och joggade ner och sen ståvila 60 sekunder (kanske inte alls så här man kör backträning, men jag improviserade och körde på).
Med nedvarvningen på hemvägen så blev det totalt ett 30 minuterspass och det var SÅ skönt efteråt. Benen var trötta och glada, humöret höjt och duschen efteråt var ljuvlig.
![]()
Här är en liten print screen från Garmin på puls och höjd, det säger mig idagsläget inte så mycket. Men kan vara kul att jämföra framöver.
Den sista pulstoppen är förövrigt kopplad till en händelse som kanske inte var lika härlig under passet. Efter 9 backintervaller så dyker det från ingenstans upp en kille som börjar prata med mig, vill ha mitt nummer och lära känna mig, jag tackar vänligt men bestämt nej och signalerar att jag ska fortsätta springa. Han säger hejdå men försvinner in i skogsdungen brevid backen och smyger omkring, ganska obehagligt, så när jag är klar så viker jag av mot ett annat håll och rundar parkeringen från andra hållet för att sen fortsätta hem. När jag kommit en bit tillbaka så kommer han småjoggandes mot mig igen, så jag stannar (det här är en ganska öde parkering utöver ett par enstaka övningskörare som körde runt och de var då i närheten) och han fortsätter att vilja prata.
Eftersom jag inte alls var på varken humör eller hade lust att prata med honom så sa jag bara bestämt men fortfarande vänligt att jag inte var intresserad av sällskap och att jag ville fortsätta ensam. Varpå han svarar väldigt defensivt "men jag gör inget fel med dig". Sättet han sa det på var bara obehagligt och jag ville bara därifrån, så jag började gå därifrån och han ropar hejdå. När jag vänder mig om så ser jag att han fortfarande smyger runt illa dolt av småbuskar och annat på avstånd bakom mig, så såfort jag kommer runt ett hörn (där jag dessutom inser att jag är långt borta från någon alls och en ännu mer ödslig plats) så börjar jag springa för allt vad tygen håller. Det är alltså pultoppen.
Han KAN ha varit helt ofarlig och faktiskt bara sällskaplig och kanske inte hade alla hästar i stallet (när jag tänker tillbaka på det nu) men det kändes bara väldigt obehagligt hela situationen och jag blir arg när jag tänker på att man ska behöva känna så här när man är ute som ensam tjej, att man ska behöva vara på platser där många rör sig och känna sig otrygg.
Jag blir även arg å många mäns vägnar att vi tjejer behöver vara skeptiska och avvaktande så fort någon närmar sig, för det är få rötägg som förstör för många.
Väl hemma så kände jag mig ganska illa berörd av hela grejen och lite arg samtidigt.
Kanske väljer jag en annan plats för backträningen nästa gång...
Var inte alls sugen på att springa igen och benen var som två stockar. Sega, trötta, tunga. I bakhuvudet fanns dock tanken om att jag hade svårt att få till 3 pass denna vecka om jag inte gav mig ut.
Men så satt jag i soffan och läste nya Runners och letade inspiration, plötsligt kom jag ihåg vad Olof Röhlander sa under föreläsningen jag var på om att man kan inte bara vänta på bra tider, tänk om de aldrig kommer - vad gör du då? Inspiration kommer sällan bara av sig själv, det är väldigt få gånger, ibland kanske man bara måste göra saker som man vet blir roliga sen.
Simultant med denna tanke läste jag i tidningen "om du har svårt att bestämma dig för att komma ut och springa så bestäm dig åtminstone för att byta om, när du väl är ombytt är det svårt att inte ge sig ut"
Så jag bestämde mig för att byta om och mycket riktigt, då är det svårt att inte ge sig av.
Visste inte alls vad jag ville göra, bara springa, köra intervaller, backträning eller gå en långpromenad. Så började med att jogga lite lätt som uppvärmning och hamnade borta vid stora parkeringen vid Solvalla, där såg jag en backe som kändes fin för lite backträning. Så då fick det bli det :)
Backen var kanske någonstans mellan 50-70m lång så körde lite högre tempo upp och joggade ner och sen ståvila 60 sekunder (kanske inte alls så här man kör backträning, men jag improviserade och körde på).
Med nedvarvningen på hemvägen så blev det totalt ett 30 minuterspass och det var SÅ skönt efteråt. Benen var trötta och glada, humöret höjt och duschen efteråt var ljuvlig.
Den sista pulstoppen är förövrigt kopplad till en händelse som kanske inte var lika härlig under passet. Efter 9 backintervaller så dyker det från ingenstans upp en kille som börjar prata med mig, vill ha mitt nummer och lära känna mig, jag tackar vänligt men bestämt nej och signalerar att jag ska fortsätta springa. Han säger hejdå men försvinner in i skogsdungen brevid backen och smyger omkring, ganska obehagligt, så när jag är klar så viker jag av mot ett annat håll och rundar parkeringen från andra hållet för att sen fortsätta hem. När jag kommit en bit tillbaka så kommer han småjoggandes mot mig igen, så jag stannar (det här är en ganska öde parkering utöver ett par enstaka övningskörare som körde runt och de var då i närheten) och han fortsätter att vilja prata.
Eftersom jag inte alls var på varken humör eller hade lust att prata med honom så sa jag bara bestämt men fortfarande vänligt att jag inte var intresserad av sällskap och att jag ville fortsätta ensam. Varpå han svarar väldigt defensivt "men jag gör inget fel med dig". Sättet han sa det på var bara obehagligt och jag ville bara därifrån, så jag började gå därifrån och han ropar hejdå. När jag vänder mig om så ser jag att han fortfarande smyger runt illa dolt av småbuskar och annat på avstånd bakom mig, så såfort jag kommer runt ett hörn (där jag dessutom inser att jag är långt borta från någon alls och en ännu mer ödslig plats) så börjar jag springa för allt vad tygen håller. Det är alltså pultoppen.
Han KAN ha varit helt ofarlig och faktiskt bara sällskaplig och kanske inte hade alla hästar i stallet (när jag tänker tillbaka på det nu) men det kändes bara väldigt obehagligt hela situationen och jag blir arg när jag tänker på att man ska behöva känna så här när man är ute som ensam tjej, att man ska behöva vara på platser där många rör sig och känna sig otrygg.
Jag blir även arg å många mäns vägnar att vi tjejer behöver vara skeptiska och avvaktande så fort någon närmar sig, för det är få rötägg som förstör för många.
Väl hemma så kände jag mig ganska illa berörd av hela grejen och lite arg samtidigt.
Kanske väljer jag en annan plats för backträningen nästa gång...
onsdag 13 juli 2011
Vansbrosimningen 2011
Okej, here goes - varning för lång läsning.
Söndag 10 juli, dagen D, eller S som i simning, eller V som i Vansbrosimningen.
Åkte hemifrån med maratonmannen 09.30 något som borde räcka för start 15.15. Hade kaffe och mackor på hembakt bröd i bilen.
Tuffade på i bra fart och vi närmade oss Vansbro, frågade när MM trodde vi skulle vara framme. Lätt 13.10 säger han. Vips så är det kö. Kö?! Hallå, vi är i utanför Vansbro. Lite lätt panik utbryter i bilen när vi rört oss 100m på 20 minuter.
MM ringer till kansliet för att fråga om de verkligen tänker stänga nummerlappsutdelningen 14.00, de lugnar oss och säger att de har öppet en timme före sista start. Skönt. Vi hade ändå ganska bra om tid på oss.
OM vi inte hade parkerat bilen och gått till ishallen, där nummerlappsutdelningen alltid varit innan. Tips från coachen, de har flyttat den till målområdet. En mycket mer logisk placering såklart, men det tyckte vi inte då.
Så vi delade på oss, jag tog all packning och gick mot starten. Marathonmannen plockade fram maratonbenen och joggade och hämtade ut startkuvertet.
14.30 möttes vi upp vid starten och nu började den största utmaningen, nästan större än själva simmet.
Jag skulle få på mig våtdräkten. För ja, jag hade tagit med mig den nya Orca-dräkten ändå, varför ta det säkra kortet liksom... ;)
Alltså, hade jag haft bilder på detta så hade jag ändå besparat er från eländet. Herregud så svårt det var, svettades som en gnu gjorde jag i solen och det gjorde det INTE lättare att få på den. Vid ett tillfälle så försökte MM dra upp den och lyfte i princip mig samtidigt, ni som eventuellt såg detta spektakel - hoppas ni fick ett gott skratt, det fick jag. När jag väl hade fått upp halva dräkten och vi skulle gå och slänga våra ombytespåsar i rätt vagn så hade jag lätt kunnat ta en iskall dusch.
På med resten av dräkten, det fina BB-armbandet som tar sluttiden och skutt in i fållan (eller vaggandes med väldigt tajt våtdräkt). 7 minuter till start, vart hade all tid tagit vägen?
Gick över den lilla bron och ner på den sida dit färre av någon anledning går och ner i det svala (19 grader) vattnet - ahhhh. Jag nästan hörde hur det pyste om mig när jag klev i vattnet.
Tog några högst symboliska simtag och konstaterade att trots att dräkten satt tajt över ben och stuss så hade jag bra rörlighet i överkroppen, viktigast.
Snabb lycka-till-kram och sen drogs repet upp. Krig.
Alltså vi hade sen start och det var nog fler bröstsimmare i de senare startgrupperna än i de tidiga startgrupperna och det första som hände var att jag fick en välriktad benspark på halsen.
Aouch, småpanik.Ser Marathonmannen försvinna i finfint frisim.
Börjar själv simma men ser inget förutom armar och ben och gav upp frisimmet i starten, tänkte att jag skulle bröstsimma mig bort en bit så jag hade lite fri lejd och sen börja simma "på riktigt".
Började crawla och insåg att jag simmade toksnett...hmm borde nog övat på det här med orienteringen i öppet vatten. Tar sikte på en man som crawlar i ungefär samma tempo och lägger mig brevid honom.
Omsom crawlar omsöm bröstsimmar, vid bröstsimmet släpper jag honom och vid crawlet kommer jag ikapp. Det kändes okej, var lite sur att jag inte fixade att crawla mer, blev nedslagen och deppade ihop lite. Gav nästan upp.
Vände upp i Västerdalälven, sista biten av simmet som är motströms. Här var det svårt att bröstsimma, kändes som att jag stod still så frisimmade mer och mer. Svårt för här är det trängre och när man simmar snett titt som tätt så är det folk och bryggor överallt...hehe, var vid ett tillfälle påväg rakt in i bryggan men tittade upp i sista sekund. När det var 500m kvar så blev jag så trött i axlarna att det blev mer bröstsim.
Ser en bekant nacke och simglasögon, tror att det är MM och försökte komma upp jämsides (efteråt trodde han vid samma markering att jag var brevid så det var nog så) tappade bort honom (han hade lagt på ett kol för att komma först - jäkla typ ;) ) och kände mig moloken igen.
Hade ingen koll på tiden men det kändes som att jag varit ute i evigheter.
Vid 200m bet jag ihop och tryckte på lite mer med benen för att få upp lite fart och när jag väl kom fram till målrampen tittade jag upp mot klockan och hann precis skymta tiden som visade att jag hade passerat en timme. FAN!
Gick upp och hittade Marathonmannen, kände mig yrslig (som man lätt blir efter längre simning) och nedslagen. Visst hade mitt första mål varit att bara slå min förra tid, men hade ju närmre simmet jag kom börjat inse att en tid under en timme har jag kapacitet för (ivrigt påhejad av MM).
Stod kvar och pratade lite, försökte glädjas åt MM's finfina tid (verkligen bra tid, 20 minuters putsning av förra året och under timmen) men kände mig bara tom. Fick tröstande ord och försäkran om att även om du gjort en bra prestation så FÅR man vara missnöjd.
![]()
Efter dusch och en delikat (nåja) måltid så påbörjades färden hem. 1:03:27. Ältade en hel del under resan. Om jag inte hade deppat ihop och bara simmat på så hade jag förmodligen pressat de där 3½ minuterna som hade krävts. Om bara inte...
Alltså, missförstå mig rätt. Jag är medveten om att det är bra att jag slog förra årets tid, jag är medveten om att det är bra att simmat 3km öppet vatten.
Men det är mina egna mål jag tävlar mot och när jag inte uppnår det så måste man få känna sig missnöjd. Kanske kommer jag om ett tag känna annorlunda, kanske inte.
MEN, det ger mig ju bara ytterligare en anledning att återkomma nästa år! Vansbrosimmet, you and I are not done yet!
TACK marathonmannen för en härlig utflyktsdag till Vansbro, för ditt stöd, peppning och tröstning och stort GRATTIS till din finfina tid!
![]()
 |
| bildkälla |
Söndag 10 juli, dagen D, eller S som i simning, eller V som i Vansbrosimningen.
Åkte hemifrån med maratonmannen 09.30 något som borde räcka för start 15.15. Hade kaffe och mackor på hembakt bröd i bilen.
Tuffade på i bra fart och vi närmade oss Vansbro, frågade när MM trodde vi skulle vara framme. Lätt 13.10 säger han. Vips så är det kö. Kö?! Hallå, vi är i utanför Vansbro. Lite lätt panik utbryter i bilen när vi rört oss 100m på 20 minuter.
MM ringer till kansliet för att fråga om de verkligen tänker stänga nummerlappsutdelningen 14.00, de lugnar oss och säger att de har öppet en timme före sista start. Skönt. Vi hade ändå ganska bra om tid på oss.
OM vi inte hade parkerat bilen och gått till ishallen, där nummerlappsutdelningen alltid varit innan. Tips från coachen, de har flyttat den till målområdet. En mycket mer logisk placering såklart, men det tyckte vi inte då.
Så vi delade på oss, jag tog all packning och gick mot starten. Marathonmannen plockade fram maratonbenen och joggade och hämtade ut startkuvertet.
14.30 möttes vi upp vid starten och nu började den största utmaningen, nästan större än själva simmet.
Jag skulle få på mig våtdräkten. För ja, jag hade tagit med mig den nya Orca-dräkten ändå, varför ta det säkra kortet liksom... ;)
Alltså, hade jag haft bilder på detta så hade jag ändå besparat er från eländet. Herregud så svårt det var, svettades som en gnu gjorde jag i solen och det gjorde det INTE lättare att få på den. Vid ett tillfälle så försökte MM dra upp den och lyfte i princip mig samtidigt, ni som eventuellt såg detta spektakel - hoppas ni fick ett gott skratt, det fick jag. När jag väl hade fått upp halva dräkten och vi skulle gå och slänga våra ombytespåsar i rätt vagn så hade jag lätt kunnat ta en iskall dusch.
På med resten av dräkten, det fina BB-armbandet som tar sluttiden och skutt in i fållan (eller vaggandes med väldigt tajt våtdräkt). 7 minuter till start, vart hade all tid tagit vägen?
Gick över den lilla bron och ner på den sida dit färre av någon anledning går och ner i det svala (19 grader) vattnet - ahhhh. Jag nästan hörde hur det pyste om mig när jag klev i vattnet.
Tog några högst symboliska simtag och konstaterade att trots att dräkten satt tajt över ben och stuss så hade jag bra rörlighet i överkroppen, viktigast.
Snabb lycka-till-kram och sen drogs repet upp. Krig.
Alltså vi hade sen start och det var nog fler bröstsimmare i de senare startgrupperna än i de tidiga startgrupperna och det första som hände var att jag fick en välriktad benspark på halsen.
Aouch, småpanik.Ser Marathonmannen försvinna i finfint frisim.
Börjar själv simma men ser inget förutom armar och ben och gav upp frisimmet i starten, tänkte att jag skulle bröstsimma mig bort en bit så jag hade lite fri lejd och sen börja simma "på riktigt".
Började crawla och insåg att jag simmade toksnett...hmm borde nog övat på det här med orienteringen i öppet vatten. Tar sikte på en man som crawlar i ungefär samma tempo och lägger mig brevid honom.
Omsom crawlar omsöm bröstsimmar, vid bröstsimmet släpper jag honom och vid crawlet kommer jag ikapp. Det kändes okej, var lite sur att jag inte fixade att crawla mer, blev nedslagen och deppade ihop lite. Gav nästan upp.
Vände upp i Västerdalälven, sista biten av simmet som är motströms. Här var det svårt att bröstsimma, kändes som att jag stod still så frisimmade mer och mer. Svårt för här är det trängre och när man simmar snett titt som tätt så är det folk och bryggor överallt...hehe, var vid ett tillfälle påväg rakt in i bryggan men tittade upp i sista sekund. När det var 500m kvar så blev jag så trött i axlarna att det blev mer bröstsim.
Ser en bekant nacke och simglasögon, tror att det är MM och försökte komma upp jämsides (efteråt trodde han vid samma markering att jag var brevid så det var nog så) tappade bort honom (han hade lagt på ett kol för att komma först - jäkla typ ;) ) och kände mig moloken igen.
Hade ingen koll på tiden men det kändes som att jag varit ute i evigheter.
Vid 200m bet jag ihop och tryckte på lite mer med benen för att få upp lite fart och när jag väl kom fram till målrampen tittade jag upp mot klockan och hann precis skymta tiden som visade att jag hade passerat en timme. FAN!
Gick upp och hittade Marathonmannen, kände mig yrslig (som man lätt blir efter längre simning) och nedslagen. Visst hade mitt första mål varit att bara slå min förra tid, men hade ju närmre simmet jag kom börjat inse att en tid under en timme har jag kapacitet för (ivrigt påhejad av MM).
Stod kvar och pratade lite, försökte glädjas åt MM's finfina tid (verkligen bra tid, 20 minuters putsning av förra året och under timmen) men kände mig bara tom. Fick tröstande ord och försäkran om att även om du gjort en bra prestation så FÅR man vara missnöjd.
Efter dusch och en delikat (nåja) måltid så påbörjades färden hem. 1:03:27. Ältade en hel del under resan. Om jag inte hade deppat ihop och bara simmat på så hade jag förmodligen pressat de där 3½ minuterna som hade krävts. Om bara inte...
Alltså, missförstå mig rätt. Jag är medveten om att det är bra att jag slog förra årets tid, jag är medveten om att det är bra att simmat 3km öppet vatten.
Men det är mina egna mål jag tävlar mot och när jag inte uppnår det så måste man få känna sig missnöjd. Kanske kommer jag om ett tag känna annorlunda, kanske inte.
MEN, det ger mig ju bara ytterligare en anledning att återkomma nästa år! Vansbrosimmet, you and I are not done yet!
TACK marathonmannen för en härlig utflyktsdag till Vansbro, för ditt stöd, peppning och tröstning och stort GRATTIS till din finfina tid!
YES!
Jag överlistade mig själv ikväll.
Gav mig ut och tänkte mig en 30 minutersrunda. 4minuter jogg och 2 minuter gång, vanliga rundan.
Men mitt i någonstans så svängde jag höger istället för vänster och bestämde mig för att förlänga rundan, bara sådär.
Första intervallen kändes seg, det tog ett tag innan jag fick igång benen. Men sen kändes det riktigt skönt, ville liksom fortsätta. När jag närmade mig hemma så hade det gått 40 mintuer, ändringen i rundan jag gjorde blev inte så mycket längre än jag trodde. Men jag bestämde mig för att sluta.
Visst hade jag kunnat fortsätta tills jag var helt slut och bara mosa. Men jag har fler joggingpass att avklara denna vecka och vad kommer kroppen och jag komma ihåg nästa gång om jag hade kört totalslut på mig? Jo, hur jobbigt det var och gå in med den inställningen. Som nybörjare så här så måste man nog våga avsluta när man fortfarande är pigg. Får för mig att det är ett lätt nybörjarmisstag annars, att man går ut kör en stenhård runda och tycker inte alls det känns kul när man kommer in och så blev det bara den rundan.
Alltså, inte ska jag komma här med pekpinnar, men det är bara en reflektion.
Så här såg tiderna ut för joggintervallerna:
Gav mig ut och tänkte mig en 30 minutersrunda. 4minuter jogg och 2 minuter gång, vanliga rundan.
Men mitt i någonstans så svängde jag höger istället för vänster och bestämde mig för att förlänga rundan, bara sådär.
Första intervallen kändes seg, det tog ett tag innan jag fick igång benen. Men sen kändes det riktigt skönt, ville liksom fortsätta. När jag närmade mig hemma så hade det gått 40 mintuer, ändringen i rundan jag gjorde blev inte så mycket längre än jag trodde. Men jag bestämde mig för att sluta.
Visst hade jag kunnat fortsätta tills jag var helt slut och bara mosa. Men jag har fler joggingpass att avklara denna vecka och vad kommer kroppen och jag komma ihåg nästa gång om jag hade kört totalslut på mig? Jo, hur jobbigt det var och gå in med den inställningen. Som nybörjare så här så måste man nog våga avsluta när man fortfarande är pigg. Får för mig att det är ett lätt nybörjarmisstag annars, att man går ut kör en stenhård runda och tycker inte alls det känns kul när man kommer in och så blev det bara den rundan.
Alltså, inte ska jag komma här med pekpinnar, men det är bara en reflektion.
Så här såg tiderna ut för joggintervallerna:
1) 07:33 min/km
2) 07:05 min/km
3) 07:16 min/km
4) 07:01 min/km
5) 07:00 min/km
6) 06:58 min/km
Jag vet att det här är tempon som "riktiga löpare" fnyser åt. Men jag är nöjd, jag jämför med mig själv.
När får man förresten börja kalla sig "riktig löpare"?
Nu - dush, sen vansbroinlägg :)
skämsrunda
Sitter här och laddar upp med ovan mellanmål (banan, jordgubbar, keso och kesella) för att ha lite energi när jag väl kommer hem för att ta mig an det som blivit lidande för min älskade simning. Löpning.
Funbeat visade mig hänsynslöst att det är 3 veckor sedan jag tog ett löpsteg. Vad hände? Jag hade ju börjat komma in i en rutin. Jag mina Saucony och herr Garmin. Det var ju vi mot alla snabblöpare. Mysjoggaren Kejrin liksom.
Så idag förväntar jag mig att stå där på nollrutan igen, men jag måste ut.
Maratonmannen som lovat mig att hjälpa mig att komma i hjälplig löpform till tjejmilen har ställt ett ultimatum. Du måste springa 3 gånger i veckan, sen får du simma hur mycket du vill.
Men hallå?! När ska jag då hinna simma?
Det får bli fler morgonpass med andra ord... Hahaha, moahahaha. Skrattar hela vägen till "dömorgontrötthetsdöden-graven".
Löpning alltså. Idag. En fot framför den andra tills jag är hemma igen.
Att kämpa igenom sina svagheter gör en stark och allt sånt där. Kom igen nu kroppen - SAMARBETA!
När jag kommer hem igen så lovar jag att sammanfatta Vansbrosimningen. Varför jag är missnöjd, hur det gick till, hur man undviker en panikattack när man blivit sparkad i huvudet vid start, hur man tar sig i en våtdräkt och sen känner att man vill duscha efteråt...ja the full story så att säga.
måndag 11 juli 2011
Vansbrosimmet avklarat
Rapport kommer. Tid 1:03:27.
Inte helt nöjd men som sagt, rapport följer om varför, hur det gick till och vilken fantastisk dag det ändå var.
![]()
Inte helt nöjd men som sagt, rapport följer om varför, hur det gick till och vilken fantastisk dag det ändå var.
lördag 9 juli 2011
fredag 8 juli 2011
Cherry friday
Alldeles för många! Hej magknip!
torsdag 7 juli 2011
Simpass x2
Utlovade ju en liten rapport från simpasset tidig tisdagsmorgon och så ska det bli.
Vaknade av klockan 05:05 och tänkte - varför?! Jag är ingen morgonmänniska alls, men när måndagens simpass blev inställt för att köerna gjorde att vi inte hann till Eriksdalsbadet så kändes det rimligt och bästa alternativet. Snabb revansch liksom.
Hursom, vaknade 05:05 och snoozade. Blev petad på 05:15 med en vänlig order om att ta mig ur sängen.
Kravlade ur och in i badrummet för att peta in linserna, möttes av en trött blick i spegeln. Herregud, 05.20, 1½ jäkla timmar innan jag ens funderar på att stiga upp i vanliga fall. Nåväl, sluta jämra dig och hopp i baddräkten svarade hjärnan lite klämkäckt.
Mötte upp marathonmannens triathlonkompis Alex vid huvudstabadet (nåja, vi hann simma 300m innan Alex dök upp men det tog han med sin starka simning väl igen).
Alex som är gammal simmare hade fått äran att lägga upp passet och det blev ett sk. pyramidpass. 100m, 200m, 300m, 400m, 500m, 400m, 300m, 200m, 100m, detta tillsammans med 300m insim blev således 2800m.
Ett roligt pass som man "står ut med" eftersom man vet att det vänder, när man har passerat 500m så blir allt mentalt lättare trots att man nyss körde 400m. Dessutom passerade jag distansrekord för crawlsimning för mig, ett rekord jag bara hoppas står sig till på söndag visserligen men ändå - yey!
Det kändes bra, passet var bra och jag kände mig stark. Jag låg visserligen bakom Marathonmannen större delen av passet och man får ganska bra draghjälp då, men orkade på många av intervallerna dra på en liten spurt på slutet och sista hundringen race'ade vi lite granna (jag vann, oviktigt i sammanhanget - men jag vann!)
Jag gillar verkligen att simma. Den passion som Marathonmannen känner för löpningen - känner jag för simingen!
Huvudstabadet var ett trevlig bad (bortsett från omklädningsrummen och duschen) som är stort, fin omgivning och på morgonen väldigt lugnt. Dessutom bjöd de på gratis kaffe till morgonsimmarna och det gav stora pluspoäng!
Kvällen bjöd på det stora våtdräktsdebaklet. Morr. Men Marathonmannens dräkt passade så vi bestämde redan då att åka till Kairo (nej inte Egypten, badet i Upplands Väsby) dagen efter, igår alltså, för att han skulle få testsimma sin dräkt och jag testa hur det gick att crawla i surf-shorty-värstanewbie-dräkten (en smula bitter - jag?).
Jag måste säga att det gick över förväntan. För Marathonmannen så såg det finfint ut och har sällan sett sånt glid och höga fötter på den mannen som i vanlig fall har en tendens att falla ner med fötterna ganska mycket. Shortydräkten levererade bättre än jag trodde, jag hade ganska stor rörlighet i den men jag ville ju åt den effekt Marathonmannen fick, lite "flythjälp" för armar och ben.
Men till min fördel så har jag ett hyffsat vattenläge även utan dräkt så det gick okej.
Det var hur härligt som helst att plaska runt i vattnet och solen sken och ja det var ganska idylliskt.
Väl hemma så bestämde jag mig för att ge Kaisei en ny chans, tänkte att jag kanske, kanske var lite för snabb att ge upp tidigare (speciellt som jag läst att en dräkt ska sitta så tajt att det inte är ovanligt att det kan ta 5-10 minuter att få på den). Å vet ni, den gick på! Kanske töjde den sig lite? Gör våtdräkter det?
Alltså, det satt lite vääääl tajt och jag skulle nog inte fixa att få på den i gassande solsken när man blir lite svettfuktig så vet inte om jag kommer ta den på vansbrosimmet. Men med ett par kilo mindre så kommer det att gå till Stockholm City Triathlon och kanske riddarfjärdssimmet.
Så då har jag inte en obrukbar dräkt trots allt :) MEN jag måste fixa neoprenlim idag.
Har ni läst ända hit - grattis, en kort sammanfattning blev en roman!
Vaknade av klockan 05:05 och tänkte - varför?! Jag är ingen morgonmänniska alls, men när måndagens simpass blev inställt för att köerna gjorde att vi inte hann till Eriksdalsbadet så kändes det rimligt och bästa alternativet. Snabb revansch liksom.
Hursom, vaknade 05:05 och snoozade. Blev petad på 05:15 med en vänlig order om att ta mig ur sängen.
Kravlade ur och in i badrummet för att peta in linserna, möttes av en trött blick i spegeln. Herregud, 05.20, 1½ jäkla timmar innan jag ens funderar på att stiga upp i vanliga fall. Nåväl, sluta jämra dig och hopp i baddräkten svarade hjärnan lite klämkäckt.
 |
| lummiga morgonlugna huvudstabadet |
Mötte upp marathonmannens triathlonkompis Alex vid huvudstabadet (nåja, vi hann simma 300m innan Alex dök upp men det tog han med sin starka simning väl igen).
Alex som är gammal simmare hade fått äran att lägga upp passet och det blev ett sk. pyramidpass. 100m, 200m, 300m, 400m, 500m, 400m, 300m, 200m, 100m, detta tillsammans med 300m insim blev således 2800m.
Ett roligt pass som man "står ut med" eftersom man vet att det vänder, när man har passerat 500m så blir allt mentalt lättare trots att man nyss körde 400m. Dessutom passerade jag distansrekord för crawlsimning för mig, ett rekord jag bara hoppas står sig till på söndag visserligen men ändå - yey!
Det kändes bra, passet var bra och jag kände mig stark. Jag låg visserligen bakom Marathonmannen större delen av passet och man får ganska bra draghjälp då, men orkade på många av intervallerna dra på en liten spurt på slutet och sista hundringen race'ade vi lite granna (jag vann, oviktigt i sammanhanget - men jag vann!)
Jag gillar verkligen att simma. Den passion som Marathonmannen känner för löpningen - känner jag för simingen!
Huvudstabadet var ett trevlig bad (bortsett från omklädningsrummen och duschen) som är stort, fin omgivning och på morgonen väldigt lugnt. Dessutom bjöd de på gratis kaffe till morgonsimmarna och det gav stora pluspoäng!
Kvällen bjöd på det stora våtdräktsdebaklet. Morr. Men Marathonmannens dräkt passade så vi bestämde redan då att åka till Kairo (nej inte Egypten, badet i Upplands Väsby) dagen efter, igår alltså, för att han skulle få testsimma sin dräkt och jag testa hur det gick att crawla i surf-shorty-värstanewbie-dräkten (en smula bitter - jag?).
Jag måste säga att det gick över förväntan. För Marathonmannen så såg det finfint ut och har sällan sett sånt glid och höga fötter på den mannen som i vanlig fall har en tendens att falla ner med fötterna ganska mycket. Shortydräkten levererade bättre än jag trodde, jag hade ganska stor rörlighet i den men jag ville ju åt den effekt Marathonmannen fick, lite "flythjälp" för armar och ben.
Men till min fördel så har jag ett hyffsat vattenläge även utan dräkt så det gick okej.
Det var hur härligt som helst att plaska runt i vattnet och solen sken och ja det var ganska idylliskt.
Väl hemma så bestämde jag mig för att ge Kaisei en ny chans, tänkte att jag kanske, kanske var lite för snabb att ge upp tidigare (speciellt som jag läst att en dräkt ska sitta så tajt att det inte är ovanligt att det kan ta 5-10 minuter att få på den). Å vet ni, den gick på! Kanske töjde den sig lite? Gör våtdräkter det?
Alltså, det satt lite vääääl tajt och jag skulle nog inte fixa att få på den i gassande solsken när man blir lite svettfuktig så vet inte om jag kommer ta den på vansbrosimmet. Men med ett par kilo mindre så kommer det att gå till Stockholm City Triathlon och kanske riddarfjärdssimmet.
Så då har jag inte en obrukbar dräkt trots allt :) MEN jag måste fixa neoprenlim idag.
|
| inte helt obrukbar ändå |
Har ni läst ända hit - grattis, en kort sammanfattning blev en roman!
onsdag 6 juli 2011
Fail!
Tidigmorgon: Dal. Uppstigning 05.15, hur tänkte jag där, vem ska straffas för min uteblivna sömn.
Lite senare tidig morgon: Berg. Hög på endorfiner efter simpasset. Distansrekord på crawlsimning. (Mer om det sen)
Förmiddag: Mitt emellan. Surfade fortfarande på endorfinvågen, pigg efter träningen
Eftermiddag: Högsta berget. Våtdräkterna har anlänt. Tjohooo!
Sen kväll: Från högsta topp till avgrundsdjup dal. Packade upp våtdräkt, fin, lätt, ser smidig ut, ser lite lite liten ut, blir försäkrad om att det ska vara så. Går igenom påklädnadsinstruktionen, ser jobbigt ut, vara försiktig - naglar kan rispa.
Börjar dra på, tvärstopp efter knäna. WTF!? Drar lite till. FAN, en rispa! Helt omöjligt - ridå!
Jag som mätt, vägt, kollat sizing charts till höger och vänster - på längden och tvären. Tog en herrstorlek då största dam var slut och ville vara säker på att den inte blev för liten. Tydligen är män mindre över lår och höfter...
Sorgen svår, känner mig störst i världen.
Så vad göra? Nu är jag påväg och ska prova min gamla shortydräkt i vatten, se om den går att crawla i. Om inte så börjar stora jakten, surfspot och skidsport nästa, eller en surfdräkt från annat ställe med sämre rörlighet. Panik.
Hur det än är så står jag med en Orca Kaisai för ca 1200 spänn som jag inte kan ha och som jag inte får returnera efter revan. Får undersöka om man kan limma med speciallim och sälja på blocket sen.
Surt sa räven. Motgångar är oupptäckta möjligheter eller hur var det?
tisdag 5 juli 2011
Jaaaaa!
Våtdräkten har anlänt, hinner både prova den OCH provsimma den!
Lycka i en brun låda!
Morgonträning
HÄRLIGT!
måndag 4 juli 2011
skjut mig
Okej, jag skulle kunna ta bort föregående inlägg och låtsas som ingenting. Men jag erkänner mitt misstag.
Jag tänkte inte efter före. (det finns inte alltid tid att tänka innan man talar)
Om ett livsmedel bara innehåller protein och kolhydrater (inget fett) och det per 100g är 8,7g kolhydrater och 0,6g proteiner så ja...då blir ju procenten i energifördelningen hög. Possenten Helge.
Men faktum är att vattenmelon har färre kolhydrater än äpple per 100g.
Jag erkände mitt misstag. Dumförklara mig om du vill.
Jag tänkte inte efter före. (det finns inte alltid tid att tänka innan man talar)
Om ett livsmedel bara innehåller protein och kolhydrater (inget fett) och det per 100g är 8,7g kolhydrater och 0,6g proteiner så ja...då blir ju procenten i energifördelningen hög. Possenten Helge.
Men faktum är att vattenmelon har färre kolhydrater än äpple per 100g.
Jag erkände mitt misstag. Dumförklara mig om du vill.
tilläggsfundering
tilläggsfundering från förra inlägget; hur kan något som innehåller 99% vatten (vattenmelon) vara 93% kolhydrater enligt http://www.matdagboken.se/?
Med risk för att bli dumförklarad: Förklara det för mig, tack.
Med risk för att bli dumförklarad: Förklara det för mig, tack.
Världens största mellanmål?
Nåväl, kan nog behövas om jag inte ska tjura ihop under/efter träningen...
Gott som attan var det iaf. Ännu godare hade det varit med jordgubbar också.
Det är nu alla hard-core LCHF'are skruvar på sig, får små utslag över hela kroppen och utbrister: jordgubbar, vattenmelon OCH banan?? Är hon från vettet?
Vet ni? Jag åt bröd igår också... (Fast det tyckte magen sådär om så vet inte om jag ska ta upp det egentligen...)
Träning vecka tjugosex
Träningsvecka v.26
Måndag: Vila
Tisdag: Simning - crawl 30 minuter
Onsdag: Simning - crawl 65 minuter
Torsdag: Vila
Fredag: Vila
Lördag: Simning - crawl 60 minuter
Söndag: Vila
Måndag: Vila
Tisdag: Simning - crawl 30 minuter
Onsdag: Simning - crawl 65 minuter
Torsdag: Vila
Fredag: Vila
Lördag: Simning - crawl 60 minuter
Söndag: Vila
Junirapporten
616 minuters träning fick jag ihop
345 minuter spenderades på frisim
226 minuter spenderades på jogging
45 minuter spenderades på core
13 dagar av 30 har jag tränat och kört 16 träningspass
Således har jag haft 17 vilodagar av 30
Jag orkar inte ens kommentera det låga antalet träningsdagar och det höga antalet vilodagar.
Vilodagar? Latdagar!
Positivt är att joggingen ökat med 77 minuter från maj, att antalet core-pass ökat (kör bara en 10-minutare efter löppassen, så därför inte så högt antal minuter) och att det faktiskt var mer tid tränat och några fler träningsdagar än förra månaden.
Juli - bring it on!
345 minuter spenderades på frisim
226 minuter spenderades på jogging
45 minuter spenderades på core
13 dagar av 30 har jag tränat och kört 16 träningspass
Således har jag haft 17 vilodagar av 30
Jag orkar inte ens kommentera det låga antalet träningsdagar och det höga antalet vilodagar.
Vilodagar? Latdagar!
Positivt är att joggingen ökat med 77 minuter från maj, att antalet core-pass ökat (kör bara en 10-minutare efter löppassen, så därför inte så högt antal minuter) och att det faktiskt var mer tid tränat och några fler träningsdagar än förra månaden.
Juli - bring it on!
söndag 3 juli 2011
lördag 2 juli 2011
I'm alive!!
Jodå, jag lever. Har varit lite mycket bara...
Så vad har jag missat att göra? Summera veckor, summera juni - skriva om uteblivna löppass (värme och jag=dåligt), fina simpass, trånga simpass och ja...den härliga värmen!
Jag gillar värmen, men den gör mig mer eller mindre paralyserad tyvärr.
Snart ska jag faktiskt bege mig till huvudstabadet och köra lite simning. Jag hoppas på att den gråa himlen håller folk därifrån trots att det är varmt, vore skönt att ha "fri lejd" under simningen.
Nästa helg är det Vansbrosimningen. Hjälp, redan?! Trots att jag vet att jag fixar 3km öppet vatten så blir jag nervös av att tänka på det, själva lopp-momentet gör mig nervös.
Väntar förövrigt på en ny våtdräkt som ska anlända från England, jag hoppas den hinner komma och jag hoppas att den passar. I annat fall får jag köra på min "shorty" och se ut som värsta rookien (vilket jag iofs får räknas som) ändå. Men vore skönt med långa ben så man får lite extra hjälp med flytet :)
Seså, dags att packa simväskan!
Så vad har jag missat att göra? Summera veckor, summera juni - skriva om uteblivna löppass (värme och jag=dåligt), fina simpass, trånga simpass och ja...den härliga värmen!
Jag gillar värmen, men den gör mig mer eller mindre paralyserad tyvärr.
Snart ska jag faktiskt bege mig till huvudstabadet och köra lite simning. Jag hoppas på att den gråa himlen håller folk därifrån trots att det är varmt, vore skönt att ha "fri lejd" under simningen.
Nästa helg är det Vansbrosimningen. Hjälp, redan?! Trots att jag vet att jag fixar 3km öppet vatten så blir jag nervös av att tänka på det, själva lopp-momentet gör mig nervös.
Väntar förövrigt på en ny våtdräkt som ska anlända från England, jag hoppas den hinner komma och jag hoppas att den passar. I annat fall får jag köra på min "shorty" och se ut som värsta rookien (vilket jag iofs får räknas som) ändå. Men vore skönt med långa ben så man får lite extra hjälp med flytet :)
Seså, dags att packa simväskan!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)