Helvete!

Jaha, jag har väl aldrig under mitt 30-åriga liv brutit en organiserad träning. Men nu sitter jag alltså här på läktaren i eriksdalsbadets 50'a och kollar på när gruppen avslutar passet. Med värkande axel, osamarbetsvillig kropp och bångstyrigt psyke som ger tårar som bränner bakom ögonlocken.

Man bryter inte ett träningspass ekar i huvudet. Varför gör det det? Istället för att fokusera på att jag simmat 3 å en halv mil på en vecka. Jävla felfokuserade hjärna!

För vad hade ett fortsatt pass gett? En ännu ondare axel och förmodligen en ännu skevare bild av min egna prestationsförmåga.

Ibland blir det deppigt, så ser allas liv ut, men allt blir bra. Men fan, frågar någon hur det är nu så bryter vattenfallet ut.

Tur att jag tar med mig fina vänner och åker till Mora nu - de som alltid får mig på bättre humör.

Axeljävel!

Distansrekord!

I lördags gjorde jag och A något grymt, vi distanspersade - 80x100.
Jag upprepar. 80st 100ingar. Åttio hundringar. Det är korrekt.
A var GRYM, hennes tidigare distanspers var 4500m. Hon dubblade det alltså nästan. Helt galet bra!

För min egen del var det lite av en kamp från första kilometern, kroppen ville inte riktigt samarbeta och det kändes stelt och kantigt. Inte alls som det såg ut hos fröken Ahlshammar som låg på banan brevid oss...

Men vi gjorde't och jag höll starttiden 2:20 vilket till en början innebar ganska lång vila men på slutet ganska lagom, hade kanske kunnat hålla kortare starttid till en början och sen öka men det var skönare att bara ha en starttid att hålla reda på. Vi körde i block om 10 längder då vi vilade lite längre, fyllde på vatten, kissade och stoppade i oss lite energi...

Sista 2km så protesterade armar och axlar hejvilt, det var en kamp att föra armarna framåt och jag bestämde mig sonika för att sätta på mig fenor. Fusk kan tyckas men jag vill mest inte förstöra de inplanerade Camp Snowman-passen (pass med HA dan före dan, julafton, juldagen, annandagen och sen lördag och söndag nyårshelgen). Det var det helt enkelt inte värt.

Betongarmar är ett sätt att beskriva hur det kändes i duschen efteråt. Å panikhungern som satte in sen, tur att systern bjöd på julmat efteråt. Jag åt som en häst.

Att jag ens kom upp och iväg på HA-passet och simmade 4,5km är ett frikkin mirakel.

Men nytt distanspers alltså - 8km. Awesome!

lite så här kändes det på slutet, som att simma i asfalt

chockerande återkomst

Jahaja, det här med blogg. Är det bra det?

Det har ju inte blivit några rapporter kring varken simning, löpning och livet däremellan. Man kan väl säga att det där med livet däremellan har satt stopp för att hinna med det här.
Men det har simmats, jävlar i havet vad det har simmats. Funbeatstatistiken visar 1775 simmade minutrar under november till exempel. Finfint.

Sedan Vansbrosimmet har jag avklarat både Karlstadssimmet och Riddarfjärdssimmet. Med Karlstadssimmet som klar favorit, Riddarfjärdssimmet var inget annat än en klar besvikelse, både organisatoriskt och utförandet.

en ganska glad jag efter karlstadsimmet

Jag är numera en HumanAmbition-simmare med den eminenta coach Mike som tränare. Fantastiskt roligt och fantastiskt person.
Allt efter ett läger i Vansbro där han var lägerledare, coach och all-around good guy. Simträningarna i Vårby och Eriksdalsbadet är ofta höjdpunkter på veckan och garanterade lyckopiller. Det hjälper såklart att coach Mike är en väldigt trevlig, ödmjuk och framförallt kunnig person (ganska snygg också, men säg inte att jag sagt det ;) ). Jag är verkligen så glad att jag åkte på det lägret, att jag fick chansen att provträna och fick börja i gruppen - jag älskar verkligen att simma!

Bästa lägergänget!

Nu är det snart jul också, jag är i år av flera anledningar inte så sugen på julfirande men det är mysigt med snö, glögg och god mat.

Så, det var en liten kort update - hur är det med er?