Jag lyckades göra en kupp mot mina trötta ben igår.
Var inte alls sugen på att springa igen och benen var som två stockar. Sega, trötta, tunga. I bakhuvudet fanns dock tanken om att jag hade svårt att få till 3 pass denna vecka om jag inte gav mig ut.
Men så satt jag i soffan och läste nya Runners och letade inspiration, plötsligt kom jag ihåg vad Olof Röhlander sa under föreläsningen jag var på om att man kan inte bara vänta på bra tider, tänk om de aldrig kommer - vad gör du då? Inspiration kommer sällan bara av sig själv, det är väldigt få gånger, ibland kanske man bara måste göra saker som man vet blir roliga sen.
Simultant med denna tanke läste jag i tidningen "om du har svårt att bestämma dig för att komma ut och springa så bestäm dig åtminstone för att byta om, när du väl är ombytt är det svårt att inte ge sig ut"
Så jag bestämde mig för att byta om och mycket riktigt, då är det svårt att inte ge sig av.
Visste inte alls vad jag ville göra, bara springa, köra intervaller, backträning eller gå en långpromenad. Så började med att jogga lite lätt som uppvärmning och hamnade borta vid stora parkeringen vid Solvalla, där såg jag en backe som kändes fin för lite backträning. Så då fick det bli det :)
Backen var kanske någonstans mellan 50-70m lång så körde lite högre tempo upp och joggade ner och sen ståvila 60 sekunder (kanske inte alls så här man kör backträning, men jag improviserade och körde på).
Med nedvarvningen på hemvägen så blev det totalt ett 30 minuterspass och det var SÅ skönt efteråt. Benen var trötta och glada, humöret höjt och duschen efteråt var ljuvlig.
Här är en liten print screen från Garmin på puls och höjd, det säger mig idagsläget inte så mycket. Men kan vara kul att jämföra framöver.
Den sista pulstoppen är förövrigt kopplad till en händelse som kanske inte var lika härlig under passet. Efter 9 backintervaller så dyker det från ingenstans upp en kille som börjar prata med mig, vill ha mitt nummer och lära känna mig, jag tackar vänligt men bestämt nej och signalerar att jag ska fortsätta springa. Han säger hejdå men försvinner in i skogsdungen brevid backen och smyger omkring, ganska obehagligt, så när jag är klar så viker jag av mot ett annat håll och rundar parkeringen från andra hållet för att sen fortsätta hem. När jag kommit en bit tillbaka så kommer han småjoggandes mot mig igen, så jag stannar (det här är en ganska öde parkering utöver ett par enstaka övningskörare som körde runt och de var då i närheten) och han fortsätter att vilja prata.
Eftersom jag inte alls var på varken humör eller hade lust att prata med honom så sa jag bara bestämt men fortfarande vänligt att jag inte var intresserad av sällskap och att jag ville fortsätta ensam. Varpå han svarar väldigt defensivt "men jag gör inget fel med dig". Sättet han sa det på var bara obehagligt och jag ville bara därifrån, så jag började gå därifrån och han ropar hejdå. När jag vänder mig om så ser jag att han fortfarande smyger runt illa dolt av småbuskar och annat på avstånd bakom mig, så såfort jag kommer runt ett hörn (där jag dessutom inser att jag är långt borta från någon alls och en ännu mer ödslig plats) så börjar jag springa för allt vad tygen håller. Det är alltså pultoppen.
Han KAN ha varit helt ofarlig och faktiskt bara sällskaplig och kanske inte hade alla hästar i stallet (när jag tänker tillbaka på det nu) men det kändes bara väldigt obehagligt hela situationen och jag blir arg när jag tänker på att man ska behöva känna så här när man är ute som ensam tjej, att man ska behöva vara på platser där många rör sig och känna sig otrygg.
Jag blir även arg å många mäns vägnar att vi tjejer behöver vara skeptiska och avvaktande så fort någon närmar sig, för det är få rötägg som förstör för många.
Väl hemma så kände jag mig ganska illa berörd av hela grejen och lite arg samtidigt.
Kanske väljer jag en annan plats för backträningen nästa gång...
