Så här kan man se ut när man kommer från naprapaten, lite ihoptejpad med Kinestejp. Eller Kinesiologi-tejp, men jag döpte om det lite till Kinestejp eftersom det inte var sån tungvrickare.
Jag har haft problem med min axel sen jag spelade volleyboll med Vallentuna för ca 8-9 år sen och man konstaterade impingement (läs mer här). Jag fick via lagets sjukgymnast en kortisonspruta och ett rehabprogram. Men den blev aldrig sig lik igen.
Jag fortsatte spela, för det blir liksom inte värre - jag når någon slags smärttröskel och jag får ont när jag smashar eller servar och efteråt, men inte konstant. Det är en jättesvår smärta att beskriva och sätta ord på.
Hur som helst, för ett par veckor sedan så fick jag en låsning i skulderbladet och sökte akut naprapathjälp. När superduktiga E förhörde sig om övriga träningsvanor och skador och fick höra om min axel så sken hon upp och ville absolut pröva stötvågsbehandling, då hon själv har samma sak (fått genom handboll, repetetiva rörelser över axelhöjd verkar vara en gemensam trigger) och blivit hjälpt.
I fredags var det så dags för min 3:e behandling och då jag inte tyckt att det gjort något med de två första behandlingarna så vred hon upp lite och var samtidigt förundrad över att jag bet ihop duktigt.
Jag tror det var lite att smärtan som uppstår av stötvågsbehandlingen är ganska lik den jag får efter volleybollen, så man kan väl säga att jag är van vid att ha ont i axeln.
Efteråt tejpade hon på detta märkliga band som jag inte alls vet hur det funkar men faktum är att idag på matchen så kändes det så himla mycket bättre. Jag hade knappt någon smärta under tiden och mycket mindre efteråt. Om det är tejpen eller ytterligare en stötvågsbehandling låter jag vara osagt men jag är tacksam över att E inte gett upp hoppet om min axel.
Jag var lite skeptisk och modfälld innan behandlingen men idag känner jag mig hoppfull :) Vi får se hur det känns efter morgondagens simning.
