Helvete!

Jaha, jag har väl aldrig under mitt 30-åriga liv brutit en organiserad träning. Men nu sitter jag alltså här på läktaren i eriksdalsbadets 50'a och kollar på när gruppen avslutar passet. Med värkande axel, osamarbetsvillig kropp och bångstyrigt psyke som ger tårar som bränner bakom ögonlocken.

Man bryter inte ett träningspass ekar i huvudet. Varför gör det det? Istället för att fokusera på att jag simmat 3 å en halv mil på en vecka. Jävla felfokuserade hjärna!

För vad hade ett fortsatt pass gett? En ännu ondare axel och förmodligen en ännu skevare bild av min egna prestationsförmåga.

Ibland blir det deppigt, så ser allas liv ut, men allt blir bra. Men fan, frågar någon hur det är nu så bryter vattenfallet ut.

Tur att jag tar med mig fina vänner och åker till Mora nu - de som alltid får mig på bättre humör.

Axeljävel!