 |
| bildkälla |
Söndag 10 juli, dagen D, eller S som i simning, eller V som i Vansbrosimningen.
Åkte hemifrån med maratonmannen 09.30 något som borde räcka för start 15.15. Hade kaffe och mackor på hembakt bröd i bilen.
Tuffade på i bra fart och vi närmade oss Vansbro, frågade när MM trodde vi skulle vara framme. Lätt 13.10 säger han. Vips så är det kö. Kö?! Hallå, vi är i utanför Vansbro. Lite lätt panik utbryter i bilen när vi rört oss 100m på 20 minuter.
MM ringer till kansliet för att fråga om de verkligen tänker stänga nummerlappsutdelningen 14.00, de lugnar oss och säger att de har öppet en timme före sista start. Skönt. Vi hade ändå ganska bra om tid på oss.
OM vi inte hade parkerat bilen och gått till ishallen, där nummerlappsutdelningen alltid varit innan. Tips från coachen, de har flyttat den till målområdet. En mycket mer logisk placering såklart, men det tyckte vi inte då.
Så vi delade på oss, jag tog all packning och gick mot starten. Marathonmannen plockade fram maratonbenen och joggade och hämtade ut startkuvertet.
14.30 möttes vi upp vid starten och nu började den största utmaningen, nästan större än själva simmet.
Jag skulle få på mig våtdräkten. För ja, jag hade tagit med mig den nya Orca-dräkten ändå, varför ta det säkra kortet liksom... ;)
Alltså, hade jag haft bilder på detta så hade jag ändå besparat er från eländet. Herregud så svårt det var, svettades som en gnu gjorde jag i solen och det gjorde det INTE lättare att få på den. Vid ett tillfälle så försökte MM dra upp den och lyfte i princip mig samtidigt, ni som eventuellt såg detta spektakel - hoppas ni fick ett gott skratt, det fick jag. När jag väl hade fått upp halva dräkten och vi skulle gå och slänga våra ombytespåsar i rätt vagn så hade jag lätt kunnat ta en iskall dusch.
På med resten av dräkten, det fina BB-armbandet som tar sluttiden och skutt in i fållan (eller vaggandes med väldigt tajt våtdräkt). 7 minuter till start, vart hade all tid tagit vägen?
Gick över den lilla bron och ner på den sida dit färre av någon anledning går och ner i det svala (19 grader) vattnet - ahhhh. Jag nästan hörde hur det pyste om mig när jag klev i vattnet.
Tog några högst symboliska simtag och konstaterade att trots att dräkten satt tajt över ben och stuss så hade jag bra rörlighet i överkroppen, viktigast.
Snabb lycka-till-kram och sen drogs repet upp. Krig.
Alltså vi hade sen start och det var nog fler bröstsimmare i de senare startgrupperna än i de tidiga startgrupperna och det första som hände var att jag fick en välriktad benspark på halsen.
Aouch, småpanik.Ser Marathonmannen försvinna i finfint frisim.
Börjar själv simma men ser inget förutom armar och ben och gav upp frisimmet i starten, tänkte att jag skulle bröstsimma mig bort en bit så jag hade lite fri lejd och sen börja simma "på riktigt".
Började crawla och insåg att jag simmade toksnett...hmm borde nog övat på det här med orienteringen i öppet vatten. Tar sikte på en man som crawlar i ungefär samma tempo och lägger mig brevid honom.
Omsom crawlar omsöm bröstsimmar, vid bröstsimmet släpper jag honom och vid crawlet kommer jag ikapp. Det kändes okej, var lite sur att jag inte fixade att crawla mer, blev nedslagen och deppade ihop lite. Gav nästan upp.
Vände upp i Västerdalälven, sista biten av simmet som är motströms. Här var det svårt att bröstsimma, kändes som att jag stod still så frisimmade mer och mer. Svårt för här är det trängre och när man simmar snett titt som tätt så är det folk och bryggor överallt...hehe, var vid ett tillfälle påväg rakt in i bryggan men tittade upp i sista sekund. När det var 500m kvar så blev jag så trött i axlarna att det blev mer bröstsim.
Ser en bekant nacke och simglasögon, tror att det är MM och försökte komma upp jämsides (efteråt trodde han vid samma markering att jag var brevid så det var nog så) tappade bort honom (han hade lagt på ett kol för att komma först - jäkla typ ;) ) och kände mig moloken igen.
Hade ingen koll på tiden men det kändes som att jag varit ute i evigheter.
Vid 200m bet jag ihop och tryckte på lite mer med benen för att få upp lite fart och när jag väl kom fram till målrampen tittade jag upp mot klockan och hann precis skymta tiden som visade att jag hade passerat en timme. FAN!
Gick upp och hittade Marathonmannen, kände mig yrslig (som man lätt blir efter längre simning) och nedslagen. Visst hade mitt första mål varit att bara slå min förra tid, men hade ju närmre simmet jag kom börjat inse att en tid under en timme har jag kapacitet för (ivrigt påhejad av MM).
Stod kvar och pratade lite, försökte glädjas åt MM's finfina tid (verkligen bra tid, 20 minuters putsning av förra året och under timmen) men kände mig bara tom. Fick tröstande ord och försäkran om att även om du gjort en bra prestation så FÅR man vara missnöjd.
Efter dusch och en delikat (nåja) måltid så påbörjades färden hem. 1:03:27. Ältade en hel del under resan. Om jag inte hade deppat ihop och bara simmat på så hade jag förmodligen pressat de där 3½ minuterna som hade krävts. Om bara inte...
Alltså, missförstå mig rätt. Jag är medveten om att det är bra att jag slog förra årets tid, jag är medveten om att det är bra att simmat 3km öppet vatten.
Men det är mina egna mål jag tävlar mot och när jag inte uppnår det så måste man få känna sig missnöjd. Kanske kommer jag om ett tag känna annorlunda, kanske inte.
MEN, det ger mig ju bara ytterligare en anledning att återkomma nästa år! Vansbrosimmet, you and I are not done yet!
TACK marathonmannen för en härlig utflyktsdag till Vansbro, för ditt stöd, peppning och tröstning och stort GRATTIS till din finfina tid!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar