Sitt ner i soffan sa benen, vi är TRÖTTA, vi värker och vill vila.
Men det finns inte riktigt utrymme för att slacka nu, inte om jag vill genomföra tjejmilen och ha en trevlig upplevelse.
Så ut kom jag tillslut och bestämde mig för backträningen igen, hoppades på att den skumma killen inte skulle vara där igen, hur stor risk är det tänkte jag och joggade bort mot Solvallaparkeringen.
Benen var verkligen stumma, men konstigt nog så kändes det lättare att trycka på med fart uppför backen än att jogga normalt.
Eftersom jag varje gång hittar nya fiffiga funktioner på klockan så kan jag nu bjuda på tiderna från dagens pass också:
Tid Tempo Bästa tempo
1) 00:01:00 06:08 min/km 04:37 min/km
2) 00:01:01 06:24 min/km 04:59 min/km
3) 00:01:02 06:25 min/km 05:00 min/km
4) 00:01:00 06:22 min/km 04:31 min/km
5) 00:01:03 06:39 min/km 05:08 min/km
6) 00:01:03 06:49 min/km 05:08 min/km
7) 00:01:01 06:44 min/km 05:27 min/km
8) 00:01:03 07:03 min/km 05:43 min/km
9) 00:01:01 06:34 min/km 05:21 min/km
Höll ganska jämt tempo ändå :) Sprang upp, joggade ner och ståvilade i 45 sekunder, så ovan är enbart själva backintervallen (upp och ner)
Tanken var ju självklart att det skulle varit 10 gånger, men jag gjorde en tankevurpa och joggade hemåt efter 9st, så med uppvärmning, ståvila och nedjogg så blev det ändå ett 30 minuterspass. Trots att benen egentligen inte ville. WIN!
Jag hoppas jag inom en snar framtid kan komma med inlägg om hur härligt det var att springa, hur lätt det var att ta sig ut och allt sånt. Men just nu är det en kamp, självklart tycker jag att det är roligt i grunden - annars skulle jag inte göra det. Jag har ett mål jag vill nå och det motiverar mig, men det är en kamp.
En kamp som jag vet många med mig upplever när man börjar springa (eller som i mitt fall, börjar om igen).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar