Stolt!

Ikväll gav jag mig ut med Maratonmannen för en joggingtur.

Jag var oinspirerad och inte så sugen på att ge mig ut själv så när hans sällskap ställde in deras gemensamma tur så var jag inte sen att tacka ja till sällskapserbjudandet.

Tanken var att försöka öka joggintervallerna på min gågging från 6 minuter till 7 minuter.

Vi började med att värma upp med 3 minuters gång och sen skulle jag vara tidhållare. Jo tjena, jag glömde ju bort att kolla och när jag kollade till på klockan så hade mer än 7 minuter passerat, jag var inte så bra tidshållare. Men då kände jag att jag likväl kunde fortsätta sålänge jag orkade (ivrigt påhejad av Maratonmannen).

Efter mer än halva passet så kommer en ganska lång backe och då blev jag utmanad av MM att om jag orkade upp för den så skulle jag få en lååång och välförtjänt gångintervall, men när vi väl kom upp så fortsatte vi bara springa, jag ska inte säga att benen gick av sig själva men nästan. Jag insåg att om jag skulle gå då så hade jag inte kunnat jogga mer.

Jag kände mig SÅ stolt över att jag joggade hela turen. 28 minuter totalt och jag joggade hela vägen. DET var längesen det hände och jag är så glad att jag hade sällskap med mig som peppade och pratade bort tröttheten :)

Sällskapsträning är så mycket roligare än ensamträning, oftast!

Gåggingturen i lördags utfördes ute i Hägersten (nästan där jag bodde förut ett tag) tillsammans med Linda och den turen hade nog inte alls känts lika härlig ensam, trots att det var soligt och fint. För ja, jag lyckades övertala henne att skippa löpbandet och vara ute i det härliga vädret.

bild från lördagens sociala gåggingtur med Linda.
2 gånger adidastassar, mina till höger och Lindas till vänster.